You can change the world if you want to

Jag är en människa som ganska få kallar för positiv. Pessimist får jag höra ibland, men själv skulle jag kalla mig realist. Jag vågar öppna ögonen och se också sådant som jag inte skulle vilja se i min omgivning och i resten av världen. Sådant som de flesta blundar för. För att man inte orkar, för att man inte kan må bra när man vet så mycket hemskt, när ens samvete bär tyngden av mänsklighetens synder. Att bara bära sitt eget samvete är tungt nog för de flesta. Istället låtsas man att det inte finns, för det som inte finns behöver man inte må dåligt över och man behöver inte heller ändra på sitt eget beteende för att göra något åt det.
 
Men ibland fylls jag ändå av en sådan glädje och lycka. En kärlek för världen vi bor i. Den är fylld av mycket ondska, men det finns också så mycket värme, kärlek och glädje i den. Små ljus i mörkret. En liten blomma vid vägkanten. Ett vänligt ord av en främling. En bil som lämnar plats i trafiken. Jag fastnade i en trafikrusningen idag på väg hem från jobbet. Jag väntade på att få köra in i en rondell, det var lång kö framför mig. Men de som redan var i rondellen lämnade plats. Inte bara en person utan flera stycken gjorde det frivilligt. Stannade upp några sekunder så att vi, en efter en, slapp vänta ännu några minuter. En sådan liten gest när jag var på väg hem från jobbet fick mig att känna mig alldeles varm och fylld av kärlek. 
 
Jag är fortfarande realist, men jag tror att ju mer vi fyller världen med värme, kärlek och omtanke om alla andra vi delar planeten med, desto mer värme, kärlek och omtanke kommer vi själva också få ta emot från omvärlden. Jag har gett mer av mig själv senaste tiden, och nu äntligen börjar jag känna hur jag också får mer tillbaka. Det känns som att saker äntligen börjar gå åt rätt håll på något sätt. Jag tror det är karma. 
 
 

Bilder på mitt nyklippta hår

I början av augusti klippte jag ju håret (visade några mobilbilder här) men tänkte att jag skulle visa några kamerabilder som jag tog samma dag också. Jag klippte det ju ganska mycket i våras också, men nu tog jag bort ytterligare tio centimeter. Vill ni veta hur långt håret var innan jag klippte det i våras ser ni ju lilla bilden här till höger där jag är presenterad.
 
Jag klippte det av flera orsaker: Jag ville ha förändring, jag var trött på allt extra jobb det är med långt hår och dessutom var det långa håret ändå mest bara i vägen. Jag saknar nog ibland det långa håret, men oftast känns det bara skönt nu, så jag ångrar inte att jag klippte det. Jag sparar dessutom ut min pannlugg nu. Jag hade samma frisyr så länge, så det känns bra med förändring! Jag klippte förresten håret själv framför spegeln, så det blev kanske lite snett och hackigt. Men vad spelar det för roll - det är ju bara hår! 
 
Nu till bilderna: 
 
 

Redigerar bilder

Jag har inte haft speciellt mycket fotolust senaste året, och bilderna jag ändå har tagit har jag inte orkat varken redigera eller visa upp. Men nu ikväll har jag suttit i några timmar och redigerat bilder från våren. Ska fortsätta en annan dag. Jag brukar ofta redigera mycket på en gång och så sparar jag i en mapp, så väljer jag därifrån sen när jag känner för att ha en bild i ett blogginlägg. Bilderna kanske inte är riktigt nytagna då, men vad gör det egentligen. 
 
En nyredigerad bild: 
 
 Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm. 

Att inte ha råd att vara vegan

Den här kommentaren fick jag för lite mer än en månad sedan när jag skrev det här inlägget. Först vill jag tacka, jag uppskattar alla era kommentarer, jag älskar när ni säger vad ni tycker, ifrågasätter det jag skriver och annars bara kommenterar. Jag svarar ofta ganska långsamt, men jag läser alltid alla kommentarer. Och nu och då svarar jag också gärna på kommentarer i ett eget inlägg, speciellt de lite längre så att jag kan utveckla mitt svar lite mer. 
 
 
 
Jag förespråkar veganism för alla, enligt mig är det den enda långsiktigt hållbara lösningen för vår planet och mänskligheten, det är dessutom det bästa för djuren och - enligt mig - också bra för oss. Jag tror också att vi i framtiden kommer titta tillbaka och äcklas över vilka grottmänniskor vi beter oss som, korkade, själviska och grymma. 
 
Men som Sara i kommentaren skriver - tyvärr är den veganska livsstilen lite av en klassfråga just nu. Alla kan vara veganer, men alla har inte alltid råd med det. Ofta är vegansk mat (och andra veganska produkter) som försöker efterlikna "vanliga" prokukter ett dyrare alternativ. Har man det svårt ekonomiskt redan så kan det alltså bli en fråga om att man helt enkelt inte har råd att leva veganskt. Tyvärr. Jag hoppas att det här i framtiden kommer ändra. Att då skuldbelägga dem som inte känner att de har råd med veganskt gör ju mer skada än nytta. Däremot finns det mycket bra grönsaker, rotfrukter, baljväxter och liknande som inte behöver vara väldigt dyrt. Att då byta ut sin köttbit mot en hemgjord biff på kikärter och bönor kan ju vara en bra lösning både ekonomiskt, hälsomässigt och miljömässigt, men istället äta vanlig gräddfil som bara har halva priset jämfört med en vegansk. Att inte fastna i begreppen och skuldfällan utan istället göra sitt bästa efter egen förmåga och livssituation för att göra fler små bra val i vardagen. 

Vegankost till barn?

Det finns ett nytt lagförslag i Italien just nu, som jag kände att jag ville ta upp eftersom det rör veganism och undernäring. Det har varit några fall av vuxna veganer som har fått barn, och barnet/barnen har sedan blivit "påtvingad" de vuxnas diet med grav undernäring som resultat. Nu vill man kunna döma dessa föräldrar till upp till fyra års fängelse. 
 
På ett sätt tycker jag att det är bra, sköter inte föräldrarna sina barn bra och de därför håller på att dö av undernäring och näringsbrist tycker jag självklart att man ska kunna straffa föräldrarna på något sätt. Men å andra sidan, blev det inte lite fel här? Borde inte det viktiga vara att barnen ska må bra oberoende av diet, att barnens hälsa är huvudsaken? Eller är det värre att ett barn är undernärt och har näringsbrist för att barnet bara fick strikt vegansk mat än om barnet är undernärt och har näringsbrist för att barnet helt enkelt bara fick dålig, näringsfattig mat? 
 
De som borde straffas - enlig mig i alla fall - är de som ger en olämplig kost till sina barn, de som ger en kost som leder till sjuklig undernäring och näringsbrist eller de som ger en kost som leder till sjuklig övervikt och näringsbrist och problem till följd av det. För vet ni vad, oberoende hur ens diet ser ut är ju det viktigaste att man har kunskap om vad kroppen behöver och ser till att uppfylla de behoven med en mångsidig och hälsosam kost. Äter man bara skräpmat hela dagarna kan man nog också få näringsbrist tror jag, för att inte tala om de som knappt ens bryr sig om att laga mat till sina barn, helt enkelt för att de är lata och inte bryr sig. Det är väl de som borde straffas. 
 
Vill ni läsa mera kan ni göra det bland annat här.
 
 
Vill någon förresten veta vad man här i Finland tänker om vegankost till barn så gavs 2016 ut en publikation "Tillsammans kring matbordet - kostrekommendationer för barnfamiljer" där det bland annat står "En omsorgsfullt komponerad vegankost lämpar sig också för gravida och ammande kvinnor, barn och unga.". 
 
Slutsats. Det viktiga är inte om barnen äter veganskt eller inte, det viktiga är att föräldrarna komponerar bra måltider så att barnen får i sig tillräckligt med näring och alla de näringsämnen de behöver. Eller vad tycker ni?

När man gör plötsliga ändringar i dieten och naglarna ser förskräckliga ut...

Jag har alltid haft väldigt långa naglar. För långa enligt många människor. Passligt långa enligt mig själv. Jag har blivit kallad häxa och oräknerliga gånger fått höra att det ser äckligt ut. Men jag har gillat det, så varför bry mig om vad de tycker? Jag har dessutom alltid varit ute, hållit på med djuren eller växter, jag har sommarjobbat ett antal år i växthus, jag har gått två praktiskta utbildningar och jag jobbar också nu ute som trädgårdsarbetare året runt. Det har aldrig hindrat mig. När jag var yngre tyckte jag att det var lite obehagligt att klippa naglarna, jag gillade inte ljudet. Jag är fortfarande inte så förtjust i det och jag gillar ju att ha långa naglar, däremot klipper jag dem lite oftare nu för de sliter hål på fingertopparna på mina arbetshandskar genast annars. Fast jag har ju fortfarande långa naglar enlig de flesta. Långa, starka och tåliga. 
 
Det här trots att jag inte har tagit hand om dem på något speciellt sätt. Jag har utsatt dem för otroligt mycket slitage genom allt utomhusarbete. Jag har dessutom inte ätit speciellt hälsosamt hela livet, eftersom jag har ätit en "normal diet" men lämnat bort största delen av köttet. Ni vet, man ska ju äta andra proteinkällor och vitaminer och blablabla om man inte äter kött. Men naglarna har inte brytt sig, de har växt som ogräs ändå. 
 
Mina naglar 2014-2016:
 
Ett litet urplock av bilder jag hittade när jag snabbt gick igenom bildarkivet.  
 
Ända tills för ungefär ett halvår sedan. Då - nästan från en dag till en annan - var naglarna katastrof! De gick av utan att jag ens hade rört något, de lossnade flagor som jag drog bort från naglarna flera gånger om dagen. Dum som jag var tog jag ju inga bilder på när de var som värst, men på bilden nedan ser ni ju ungefär hur det såg ut med sprickor och flagor. Jag fick typ panik, mina naglar har ju alltid varit så starka och bra! Jag läste någonstans att det tar 3-4 månader för nageln att växa ut, och räknade att för ganska exakt så länge sedan hade jag över natten slutat med mjölk, smör, yoghurt, grädde och ägg. Jag hade blivit vegan. Och uppenbarligen gillade inte naglarna det. I ca två veckor var naglarna så dåliga att jag på allvar övervägde om det var ett bra beslut att bli vegan (med tanke på min egen hälsa) eftersom naglarna ofta speglar hur resten att kroppen mår. Och de såg ju verkligen inte bra ut. 
 
Mina naglar under den "dåliga" perioden: 
 
 
Men efter de där två veckorna så var naglarna på bättringsvägen, så var det bara tummen på bilden som ännu såg lite sliten ut. Lika plötsligt som naglarna blev dåliga, lika plötsligt blev de alltså bra igen. Nu är de precis lika långa, starka och tåliga som innan. Det jag kan konstatera är alltså: Vegandieten är på intet sätt dålig för min kropp och mina naglar, men kroppen fick antagligen en chock under övergångstiden som speglade sig på mina naglar. Man brukar ju alltid varit väldigt noga när man byter foder åt till exempel hästar, inte för att nya fodret skulle vara sämre utan helt enkelt för att kroppen och matsmältningssystemet behöver få lite tid att anpassa sig till det nya. Och när min kropp anpassade sig till den mjölk- och äggfria dieten så gick det nog lika bra med mina nya diet baserad på vegetabiliska alternativ. Så, gör ni förändringar så ge det en tid innan ni säger att det funkar eller inte! 
 
Mina naglar nu: 
 
 
Har ni någon erfarenhet av liknande? 

Lördag

Hallå, jag tänkte att jag skulle slänga upp ett snabbt inlägg om min dag. Det känns som att jag har hunnit med massor idag, och ändå har jag också hunnit lata mig en hel del. En bra lördag tycker jag. 

På förmiddagen jobbade jag och när jag kom hem halv ett åt jag lunch och sedan for jag ut på Röda kors-marknad och gick runt i centrum och shoppade lite. Bland annat blomman på bilden nedan. Sedan har jag hunnit både läsa och spela (fick äntligen guldpräst i Hearthstone!) en hel del. Plus bäddat rent i sängen, tvättat en maskin, vattnat på balkongen, fört ut soporna och sånt. Och klippt håret. Jag fick ju ett ryck i våras och klippte bort ca 20 cm. Idag fick jag ännu ett ryck och klippte bort ytterligare 10 cm. Så nu som ni ser på bilden så har jag inte ens långt hår längre.. Känns bra, men också konstigt. Klippte det bara själv hemma, så kan ju erkänna att det blev lite ojämnt i nacken, haha! 


Att vara emot något för att man inte vet

Alla människor har fördomar och förutfattade meningar om saker som de egentligen inte har så mycket kunskap om. Att vara rädd för nya saker, att vara osäker och avståndstagande mot sådant man inte känner till, det är väldigt vanligt.
 
Jag tänkte berätta ett exempel från för några veckor sedan:
 
Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om att laga mat, men i takt med att jag började äta mer veganskt så började jag experimentera mer och mer. Nu lagar jag mat mycket oftare än tidigare - och mycket bättre mat lagad från grunden. Min pojkväns mamma och mormor har under de senaste åren alltid tyckt att "Markus håller på att försvinna", att jag "måste laga ordentligt med mat till Markus så att han klarar sig". Lite gammalmodigt kan jag tycka att förvänta sig att jag ska stå för matlagningen - speciellt med tanke på att Markus tidigare lagade största delen av maten. Hur som helst - de tyckte att Markus hade blivit klenare och ville att han skulle äta ordentligt (så som äldre ofta oroar sig). 
 
Men nu när vi var dit för några veckor sedan så tyckte mormodern att Markus såg så bra ut, han såg så fin ut och såg ut att må bra. Jag såg också jättebra ut, "rund och med lyster". Kort och gott såg vi både välmående ut - inte klena och beninga men inte heller tjocka. Jag tyckte att det var roligt att höra och berättade om hur mycket oftare jag lagar mat nuförtiden och det tyckte hon att var bra. 
 
Senare när de skulle äta lunch bjöd de med oss och när de erbjöd fisk sa jag att jag inte äter det, att jag är vegan. De visste de inte och de visste inte heller vad det innebar att vara vegan och började ställa frågor om vad jag kunde och inte kunde äta. Jag berättade lite kort och svarade på deras frågor. Sedan sa Markus mormor förskräckt och nästan uppfodrande: "Markus du får aldrig bli så där!".
 
Ganska komiskt tyckte jag med tanke på hur välmående han någon timme tidigare såg ut efter att ha ätit mycket mer veganskt under flera månader än han någonsin tidgare hade ätit. Att hon sa så ser jag därför helt och hållet som en slags rädsla och osäkerhet inför det okända och nya. Hon visste inte riktigt vad det betydde och innebar, det var så annorlunda jämfört med hennes världssyn så första reaktionen blev bara att hon inte ville att barnbarnet skulle bli så. Även om han uppenbarligen såg ut att må bra av det.
 
Några (fula) mobilbilder på vegansk mat vi har ätit under det senaste halvåret:
 
 
 
 
 
 

Att vara kärringen mot strömmen - och att vara stolt över det

Jag inser saker om mig själv varje dag. Jag tänker och funderar, jag ifrågasätter, jag reflekterar, jag omvärderar och jag lär mig mer hela tiden. Jag läser mycket så kallade självhjälpsböcker, jag läser artiklar inom psykologi och beteendevetenskap och jag ser dokumentärer. För mig känns det som att många har skygglappar på och bara ser en strimma rakt fram av det de vill se. Jag har ju såklart också varit så till viss del - vi växer upp och får lära oss det. Många vill inte ens se saker som pågår i sin omgivning eller i resten av världen, de vill inte ens ifrågasätta sina normer och värderingar. Det är ju lättast att bara fortsätta som man alltid har gjort. Men bara för att det är det lättaste alternativet så betyder det inte att det är rätt. Att vägra se sanningen betyder inte att sanningen försvinner. En lögn utklädd till sanning är inte heller sanning. 
 
Nu menar jag inte att allt jag tycker och tänker automatiskt är sanning - absolut inte! Det jag gör som många andra inte gör är att jag ifrågasätter och kommer fram till ett eget svar. Bara för att majoriteten tänker på ett sätt och gör på ett sätt betyder det inte automatisk att jag följer efter och gör på samma sätt. Tvärtom. Jag vill bilda mig en egen åsikt och uppfattning om saker. Majoriteten har inte alltid rätt. Majoriteten vill tyvärr ofta ta den lättaste och mest bekväma vägen. På grund av det här får jag ibland höra att jag är "kärringen mot strömmen". Ju mer öppen jag är med vad jag tänker och tycker - desto oftare får jag höra det. Men samtidigt, varför ta det som kritik? Jag ser det som en bra sak och även om samhället i stort kanske inte uppskattar den här typen av människor så tror jag ändå att vi behövs på många sätt. De där som vågar tänka och göra annorlunda. 
 
Med det sagt vill jag förtydliga att jag på intet sätt är en bättre människa än någon annan, men att jag tycker att vi kärringar mot strömmen ofta i alla fall har en tanke och ett mål med vart vi är på väg - vi flyter inte med och tar den enklaste vägen. Så alla ni andra som är som mig, våga fortsätta vara kärringen mot strömmen!
 

Laga eget chilipulver

Jag brukar odla några chiliplantor om året nu efter att jag träffade min pojkvän. Jag tycker inte om stark mat, men han tycker att det är gott och jag tycker att det är roligt att odla. Så då kombinerar vi det så, så blir båda nöjda. Man kan äta chilin färsk, men ifall det kommer mycket så kanske man inte kan - eller vill - äta upp allt genast. Chili går bra att frysa in, men man kan också torka den eller lägga in. Jag har inte lagt in förut, men jag tänkte kanske pröva det i år. Det jag däremot har gjort förut är att torka den och hacka den i små bitar. Lagat eget chilipulver liksom.
 
Det är väldigt enkelt. Man plockar frukterna, låter dem torka lite och hackat dem sedan i så små bitar som möjligt. Kom ihåg att använda handskar, det kan bränna ganska mycket annars. Peta dig inte heller i ögonen eller någon annanstans medan du hackar. Har man en mixer så borde man kunna mixa de torkade chilifrukterna också, då blir det riktigt fint pulver. Oberoende hur man gör så är det viktigt att låta dem torka ordentligt efteråt, så att de är helt torra när man man sätter dem i en lufttät burk eller påse. Är de inte helt torra så kan de börja mögla. Sedan är det bara att stö på maten när man känner för det. 
 
Så här kan det se ut:
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Det mest osjälviska man kan göra

Jag äter så veganskt som möjligt nu. Eller jag försöker leva veganskt, men samtidgt har jag varit tvungen att kompromissa lite för att det inte ska ta alldeles för mycket tid och energi. Helst skulle jag vilja att det bara erbjuds veganska produkter, det skulle vara himmelriket för mig. Men fram tills dess så gör jag mitt bästa. 
 
Jag får ibland höra att jag är besvärlig som är vegan. Att det blir jobbigt att vara med mig för man kan inte äta var som helst, jag vill inte delta i vilka aktiviteter som helst. Och också till viss del att jag "tvingar min livsstil på dem" eller att de känner att jag försöker ge dem dåligt samvete eftersom de inte är veganer. Men jag tycker att de glömmer bort en sak - att leva veganskt är ju det mest osjälviska du kan göra! Jag är inte vegan för att vara besvärlig. Jag är inte heller vegan för att jag aldrig har tyckt om något som har kommit från djur. När jag bara hade slutat med kött fick jag höra ibland att det var lätt för mig som ändå inte tyckte om kött, "de älskar ju kött så hur skulle de kunna sluta?!", men det är inte heller sant. Jag har inte alltid haft så mycket emot smaken av kött - det jag har haft mycket emot är tanken på att det är ett oskyldigt och onödigt mördat djur med personlighet och känslor som ligger där på min tallrik. En individ. En person. Det är det jag inte har velat äta. Jag vill inte äta liket av ett oskyldigt djur som hade velat leva men som inte fick något val. Ett djur med ett eget värde som vi inte respekterade utan istället såg som en sak vi ägde. Ägg och mejeriprodukter har jag har dessutom tyckt mycket om. Jag har älskat mjölk, smör, grädde. Men jag slutade eftersom jag har förmågan att bry mig om andra än mig själv - trots att jag tvingas ge upp något jag älskar. Inget smakar heller lika gott när jag är medveten om allt lidande som finns bakom. 
 
Att välja att leva veganskt är därför det mest osjälviska du kan göra - du gör det för att inte bidra till utnyttjandet och dödandet av alla miljarder oskyldiga djur varje år. Du kanske också gör det för att det är det bästa för planeten vi bor på - planeten vi inte äger utan har fått låna. Det man får låna ska man också ta hand om och returnera i så bra skick som möjligt. Att leva veganskt är att sluta vara självisk och självcentrerad och istället se till den stora bilden. Att vara vegan är att bry sig om de man delar världen med. På ett sätt gör man en uppoffring, men samtidigt är man inget offer. Man kan inte gå runt hela dagarna med offerkoftan och tycka att det är synd om en för allt man inte får göra - man gör det uppoffringen frivilligt och osjälvikst för att man har förmågan att bry sig om andra än sig själv. 
 
Alla djur förtjänar att få leva för sin egen skull! 
 
 

Opererat bort visdomständerna

Nu har jag varit med om min första operation, och jag har också fått mina första stygn. Eller nu och nu - för ganska exakt två veckor sedan egentligen. Visdomständerna har hållit på att växa ut här nu ett bra tag, säkert i mer än ett år. Det gick väl ganska bra, men i perioder tog det väldigt ont både i tanden, käken och upp mot ögat. Men jag härdade ut, så som jag ofta gör. Man ska ju inte klaga för minsta lilla liksom. Men för ungefär en månad sedan fick jag riktigt ont i nedre käken på ena sidan, jag kunde knappt äta och det gick inte över även om jag väntade några dagar. Så då for jag till tandläkaren redan samma dag där de konstaterade att den var inflammerad och att jag antagligen borde ta bort alla visdomständer. De kunde inte operera bort dem, men de drog bort övre tanden på den sidan jag hade ont - så att trycket på den skulle minska i alla fall. 
 
På bara några dagar kändes det mycket bättre, men tandläkara tyckte ändå att jag skulle ta bort allihopa. Dels för att hindra upprepade inflammationer och dels för att de var svåra att hålla rena. Jag blev gärna av med dem, de har tagit ont, de är svåra att komma åt med tandborsten och dessutom tycker jag inte att de gör någon nytta alls. Så jag fick en remiss till en tand-/käkkirurg. Dit för jag några veckor senare (alltså för två veckor sedan nu) och på 45 minuter drog de ut den andra tanden i överkäken och opererade bort både i nedre.
 
Själva operationen var ingen fara, det kändes knappt och det gick snabbt för mig. Man fick väldigt mycket och stark bedövningsmedel, totalt 14 sprutor tror jag det var. Efteråt blödde det en del och man fick inte äta på ganska länge vilket var jobbigt med tanke på att jag inte hade ätit på ett tag. Jag var också otroligt svullen på ena sidan i ungefär en vecka och kunde knappt gapa alls. Så det blev flytande mat i en vecka nästan. Men speciellt ont gjorde det inte. Stygnen irriterade en hel del däremot, de kliade så jag höll på att bli galen! Det var faktiskt nästan det värsta.. Både nedre tänderna var inflammerade och jag  fick feber efter operationen, så det kändes bäst att ta en antibiotikakur. Jag bev sjukskriven i tre dagar också. Stygnen har lossnat nu under de senaste dagarna (de smälter av sig själv) och blåmärket på kinden börjar äntligen försvinna. Allt känns ganska bra nu också, förutom att det har blivit som ett hål på vardera sidan nere där jag är rädd att mat ska fastna. Tandköttet vill inte växa ihop riktigt liksom. Men förhoppningsvis blir det också bättre av sig själv med tiden.
 
Oj, vad text det blev nu. Jag hade tänkt berätta lite annat också, men jag har inte skrivit på länge nu och orden bara forsar ut, så jag tror det här får räcka för idag. Men annars har det väl inte hänt så mycket heller, så jag tror ni klarar er. Har någon av er förresten dragit ut/opererat bort någon visdomstand? Berätta! 
 
Jag tror inte att ni vill se en bild på mig, så här är en gammal sommarbild istället:
 
 

Det är mycket nu..

Jag jobbar ju heltid på begravningsplatsen nu under sommarhalvåret, men jag jobbar också lite vid sidan av. Dels lite växtservice hos ett företag (som jag skulle sluta med i våras, men hon som skulle ta över slutade så jag fick lov att fortsätta..) och dels så vikarierar jag informatören på min arbetsplats när hon är sjuk eller har semester. Hon har semester nu den kommande månaden, och har dessutom varit sjuk ganska ofta senaste halvåret. Förutom det så ska jag också vikarierar min förman på min arbetsplats när hon har semester - men det gör jag i alla fall på min ordinarie arbetstid - så i augusti är det jag som har ansvaret och ska svara i telefon och sköta allt kontorsjobb. Skönt att jag har semester lite däremellan i alla fall, det lär behövas! Egentligen skulle jag inte vilja jobba så här mycket, men jag har samtidigt svårt att säga nej för jag vill ju hjälpa till.. Och på vintern passar det ju bättre för då jobbar jag ju bara 60%. Nåja, jag kämpar på så får vi se hur det går. Går det inte bra så får jag göra annorlunda nästa år, det blir lite en "testsommar". 
 
Mobilbild från idag:
 
 

Trött på teknik

De senaste månaderna har jag varit otroligt trött på det mesta som har med teknik att göra. Jag har typ velat teknikstrejka totalt och flytta ut i skogen utan varken el eller internet. Nej kanske inte så drastiskt, men jag har verkligen blivit trött på alla de här tekniksakerna vi ska hålla på med dygnet runt nästan. Datorn har jag knappt använt alls på flera månader, mest bara när jag har behövt betala en räkning. Mobilen har jag många gånger velat slänga bort. Eller åtminstone avinstallera facebook. Systemkameran rör jag inte så ofta heller. 
 
Nu sitter jag på färjan på väg för att hälsa på mina föräldrar på Brändö. Så nu när jag ändå hade datorn framme (hade en sak jag måste fixa) så tänkte jag bara blogga lite snabbt. Sen ska jag ta fram en gammal hederlig bok och äta en smörgås. Och lite vindruvor. Men först ska jag sitta här och stirra in i datorskärme och berätta hur trött jag är på datorn och mobilen och internet. Alltså visst, det finns många bra sidor med tenkiken och på många sätt är den fantastisk. Men samtidigt känns det som att många människor har glömt hur fantastiskt den riktiga världen är! Har ni sett var vackert det är ute nu? Solen som skiner, alla blommorna, träden som börjar få blad, alla fåglar som kvittrar.. Det är ganska underskattat tycker jag. 
 
Jag har ganska mycket jag skulle vilja skriva och berätta, men samtidigt har jag tappat lusten till det. Jag har tröttnat på att sitta framför datorn, jag har så mycket annat jag vill göra. Vi får se hur det blir i framtiden, men just nu vill jag i alla fall fokusera på och njuta av allt det vackra som finns runt omkring oss men som man så ofta missar för att man stirrar ner på mobilen. 
 
 

Mer filosofiska funderingar än fakta på fakta

Nu har det gått ungefär en månad sedan jag senast bloggade. Jag har funderat på bloggen i princip varenda dag, oftast flera gånger. Ibland har det känts skönt att "ha slutat blogga", att slippa all stress med det, men ofta har jag också kommit på något jag skulle ha velat skriva om och då saknat att blogga. Det är alltså ganska tudelat det där. Så ska jag vara helt ärlig så har jag fortfarande inte helt bestämt mig hur jag ska göra. 
 
Det jag har kommit fram till nu i alla fall är att jag vill fortsätta blogga, men utan att sätta så stor press på mig själv. Jag kommer inte försöka blogga flera gånger om dagen, utan nu får ett inlägg i veckan kanske duga. Eller två i veckan. Eller ett i månaden. Jag kommer helt enkelt blogga när jag vill och har lust och när jag har något jag vill skriva eller berätta om. Läser två personer det får det vara så, läser hundra personer det så är det roligt men det ska ändå inte vara det viktigaste med min blogg. Det jag vill med min blogg är inte att rada upp fakta på fakta varför djurindustrin är dålig (även om jag självklart kommer ha en del fakta i mina inlägg). Det jag vill är väcka tankar och funderingar, få människor att se saker på ett nytt sätt och kanske ifrågasätta hur saker ser ut runt omkring en. Det kommer alltså vara mer filosofiska funderingar, än en text med hundra källhänvisningar till diverse källor. Jag kan ange källor om jag vill, men det ska inte vara poängen med min blogg. Vill ni ha fakta finns det mycket bra på Djurens rätts hemsida. Vill ni istället ha filosofiska funderingar kommer ni hitta sådant på min blogg. Känner jag för det så kommer det kanske några vardagsinlägg och lite bilder ibland också. Vi får se helt enkelt. 
 
Sådär, välkommen tillbaka! 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Om

Hej och välkommen till min blogg! Jag heter Sara och är 25 år gammal. Jag kommer från en liten skärgårdsö på Åland, men bor nu tillsammans med min pojkvän i Mariehamn där jag också jobbar.

I den här bloggen visar jag foton jag har tagit, skriver om min vardag och om mina tankar. En av de sakerna jag brinner mest för är djurrätt och veganism, så det kommer ni också få läsa om en hel del här.

Så hoppas ni får en trevlig lässtund här! Skriv också gärna vad du tycker och tänker i en kommentar :)

Alla bilder är fotograferade av mig om inte annat anges och får inte användas utan tillstånd!
RSS 2.0