Laga eget chilipulver

Jag brukar odla några chiliplantor om året nu efter att jag träffade min pojkvän. Jag tycker inte om stark mat, men han tycker att det är gott och jag tycker att det är roligt att odla. Så då kombinerar vi det så, så blir båda nöjda. Man kan äta chilin färsk, men ifall det kommer mycket så kanske man inte kan - eller vill - äta upp allt genast. Chili går bra att frysa in, men man kan också torka den eller lägga in. Jag har inte lagt in förut, men jag tänkte kanske pröva det i år. Det jag däremot har gjort förut är att torka den och hacka den i små bitar. Lagat eget chilipulver liksom.
 
Det är väldigt enkelt. Man plockar frukterna, låter dem torka lite och hackat dem sedan i så små bitar som möjligt. Kom ihåg att använda handskar, det kan bränna ganska mycket annars. Peta dig inte heller i ögonen eller någon annanstans medan du hackar. Har man en mixer så borde man kunna mixa de torkade chilifrukterna också, då blir det riktigt fint pulver. Oberoende hur man gör så är det viktigt att låta dem torka ordentligt efteråt, så att de är helt torra när man man sätter dem i en lufttät burk eller påse. Är de inte helt torra så kan de börja mögla. Sedan är det bara att stö på maten när man känner för det. 
 
Så här kan det se ut:
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Det mest osjälviska man kan göra

Jag äter så veganskt som möjligt nu. Eller jag försöker leva veganskt, men samtidgt har jag varit tvungen att kompromissa lite för att det inte ska ta alldeles för mycket tid och energi. Helst skulle jag vilja att det bara erbjuds veganska produkter, det skulle vara himmelriket för mig. Men fram tills dess så gör jag mitt bästa. 
 
Jag får ibland höra att jag är besvärlig som är vegan. Att det blir jobbigt att vara med mig för man kan inte äta var som helst, jag vill inte delta i vilka aktiviteter som helst. Och också till viss del att jag "tvingar min livsstil på dem" eller att de känner att jag försöker ge dem dåligt samvete eftersom de inte är veganer. Men jag tycker att de glömmer bort en sak - att leva veganskt är ju det mest osjälviska du kan göra! Jag är inte vegan för att vara besvärlig. Jag är inte heller vegan för att jag aldrig har tyckt om något som har kommit från djur. När jag bara hade slutat med kött fick jag höra ibland att det var lätt för mig som ändå inte tyckte om kött, "de älskar ju kött så hur skulle de kunna sluta?!", men det är inte heller sant. Jag har inte alltid haft så mycket emot smaken av kött - det jag har haft mycket emot är tanken på att det är ett oskyldigt och onödigt mördat djur med personlighet och känslor som ligger där på min tallrik. En individ. En person. Det är det jag inte har velat äta. Jag vill inte äta liket av ett oskyldigt djur som hade velat leva men som inte fick något val. Ett djur med ett eget värde som vi inte respekterade utan istället såg som en sak vi ägde. Ägg och mejeriprodukter har jag har dessutom tyckt mycket om. Jag har älskat mjölk, smör, grädde. Men jag slutade eftersom jag har förmågan att bry mig om andra än mig själv - trots att jag tvingas ge upp något jag älskar. Inget smakar heller lika gott när jag är medveten om allt lidande som finns bakom. 
 
Att välja att leva veganskt är därför det mest osjälviska du kan göra - du gör det för att inte bidra till utnyttjandet och dödandet av alla miljarder oskyldiga djur varje år. Du kanske också gör det för att det är det bästa för planeten vi bor på - planeten vi inte äger utan har fått låna. Det man får låna ska man också ta hand om och returnera i så bra skick som möjligt. Att leva veganskt är att sluta vara självisk och självcentrerad och istället se till den stora bilden. Att vara vegan är att bry sig om de man delar världen med. På ett sätt gör man en uppoffring, men samtidigt är man inget offer. Man kan inte gå runt hela dagarna med offerkoftan och tycka att det är synd om en för allt man inte får göra - man gör det uppoffringen frivilligt och osjälvikst för att man har förmågan att bry sig om andra än sig själv. 
 
Alla djur förtjänar att få leva för sin egen skull! 
 
 

Opererat bort visdomständerna

Nu har jag varit med om min första operation, och jag har också fått mina första stygn. Eller nu och nu - för ganska exakt två veckor sedan egentligen. Visdomständerna har hållit på att växa ut här nu ett bra tag, säkert i mer än ett år. Det gick väl ganska bra, men i perioder tog det väldigt ont både i tanden, käken och upp mot ögat. Men jag härdade ut, så som jag ofta gör. Man ska ju inte klaga för minsta lilla liksom. Men för ungefär en månad sedan fick jag riktigt ont i nedre käken på ena sidan, jag kunde knappt äta och det gick inte över även om jag väntade några dagar. Så då for jag till tandläkaren redan samma dag där de konstaterade att den var inflammerad och att jag antagligen borde ta bort alla visdomständer. De kunde inte operera bort dem, men de drog bort övre tanden på den sidan jag hade ont - så att trycket på den skulle minska i alla fall. 
 
På bara några dagar kändes det mycket bättre, men tandläkara tyckte ändå att jag skulle ta bort allihopa. Dels för att hindra upprepade inflammationer och dels för att de var svåra att hålla rena. Jag blev gärna av med dem, de har tagit ont, de är svåra att komma åt med tandborsten och dessutom tycker jag inte att de gör någon nytta alls. Så jag fick en remiss till en tand-/käkkirurg. Dit för jag några veckor senare (alltså för två veckor sedan nu) och på 45 minuter drog de ut den andra tanden i överkäken och opererade bort både i nedre.
 
Själva operationen var ingen fara, det kändes knappt och det gick snabbt för mig. Man fick väldigt mycket och stark bedövningsmedel, totalt 14 sprutor tror jag det var. Efteråt blödde det en del och man fick inte äta på ganska länge vilket var jobbigt med tanke på att jag inte hade ätit på ett tag. Jag var också otroligt svullen på ena sidan i ungefär en vecka och kunde knappt gapa alls. Så det blev flytande mat i en vecka nästan. Men speciellt ont gjorde det inte. Stygnen irriterade en hel del däremot, de kliade så jag höll på att bli galen! Det var faktiskt nästan det värsta.. Både nedre tänderna var inflammerade och jag  fick feber efter operationen, så det kändes bäst att ta en antibiotikakur. Jag bev sjukskriven i tre dagar också. Stygnen har lossnat nu under de senaste dagarna (de smälter av sig själv) och blåmärket på kinden börjar äntligen försvinna. Allt känns ganska bra nu också, förutom att det har blivit som ett hål på vardera sidan nere där jag är rädd att mat ska fastna. Tandköttet vill inte växa ihop riktigt liksom. Men förhoppningsvis blir det också bättre av sig själv med tiden.
 
Oj, vad text det blev nu. Jag hade tänkt berätta lite annat också, men jag har inte skrivit på länge nu och orden bara forsar ut, så jag tror det här får räcka för idag. Men annars har det väl inte hänt så mycket heller, så jag tror ni klarar er. Har någon av er förresten dragit ut/opererat bort någon visdomstand? Berätta! 
 
Jag tror inte att ni vill se en bild på mig, så här är en gammal sommarbild istället:
 
 

Det är mycket nu..

Jag jobbar ju heltid på begravningsplatsen nu under sommarhalvåret, men jag jobbar också lite vid sidan av. Dels lite växtservice hos ett företag (som jag skulle sluta med i våras, men hon som skulle ta över slutade så jag fick lov att fortsätta..) och dels så vikarierar jag informatören på min arbetsplats när hon är sjuk eller har semester. Hon har semester nu den kommande månaden, och har dessutom varit sjuk ganska ofta senaste halvåret. Förutom det så ska jag också vikarierar min förman på min arbetsplats när hon har semester - men det gör jag i alla fall på min ordinarie arbetstid - så i augusti är det jag som har ansvaret och ska svara i telefon och sköta allt kontorsjobb. Skönt att jag har semester lite däremellan i alla fall, det lär behövas! Egentligen skulle jag inte vilja jobba så här mycket, men jag har samtidigt svårt att säga nej för jag vill ju hjälpa till.. Och på vintern passar det ju bättre för då jobbar jag ju bara 60%. Nåja, jag kämpar på så får vi se hur det går. Går det inte bra så får jag göra annorlunda nästa år, det blir lite en "testsommar". 
 
Mobilbild från idag:
 
 

Trött på teknik

De senaste månaderna har jag varit otroligt trött på det mesta som har med teknik att göra. Jag har typ velat teknikstrejka totalt och flytta ut i skogen utan varken el eller internet. Nej kanske inte så drastiskt, men jag har verkligen blivit trött på alla de här tekniksakerna vi ska hålla på med dygnet runt nästan. Datorn har jag knappt använt alls på flera månader, mest bara när jag har behövt betala en räkning. Mobilen har jag många gånger velat slänga bort. Eller åtminstone avinstallera facebook. Systemkameran rör jag inte så ofta heller. 
 
Nu sitter jag på färjan på väg för att hälsa på mina föräldrar på Brändö. Så nu när jag ändå hade datorn framme (hade en sak jag måste fixa) så tänkte jag bara blogga lite snabbt. Sen ska jag ta fram en gammal hederlig bok och äta en smörgås. Och lite vindruvor. Men först ska jag sitta här och stirra in i datorskärme och berätta hur trött jag är på datorn och mobilen och internet. Alltså visst, det finns många bra sidor med tenkiken och på många sätt är den fantastisk. Men samtidigt känns det som att många människor har glömt hur fantastiskt den riktiga världen är! Har ni sett var vackert det är ute nu? Solen som skiner, alla blommorna, träden som börjar få blad, alla fåglar som kvittrar.. Det är ganska underskattat tycker jag. 
 
Jag har ganska mycket jag skulle vilja skriva och berätta, men samtidigt har jag tappat lusten till det. Jag har tröttnat på att sitta framför datorn, jag har så mycket annat jag vill göra. Vi får se hur det blir i framtiden, men just nu vill jag i alla fall fokusera på och njuta av allt det vackra som finns runt omkring oss men som man så ofta missar för att man stirrar ner på mobilen. 
 
 

Mer filosofiska funderingar än fakta på fakta

Nu har det gått ungefär en månad sedan jag senast bloggade. Jag har funderat på bloggen i princip varenda dag, oftast flera gånger. Ibland har det känts skönt att "ha slutat blogga", att slippa all stress med det, men ofta har jag också kommit på något jag skulle ha velat skriva om och då saknat att blogga. Det är alltså ganska tudelat det där. Så ska jag vara helt ärlig så har jag fortfarande inte helt bestämt mig hur jag ska göra. 
 
Det jag har kommit fram till nu i alla fall är att jag vill fortsätta blogga, men utan att sätta så stor press på mig själv. Jag kommer inte försöka blogga flera gånger om dagen, utan nu får ett inlägg i veckan kanske duga. Eller två i veckan. Eller ett i månaden. Jag kommer helt enkelt blogga när jag vill och har lust och när jag har något jag vill skriva eller berätta om. Läser två personer det får det vara så, läser hundra personer det så är det roligt men det ska ändå inte vara det viktigaste med min blogg. Det jag vill med min blogg är inte att rada upp fakta på fakta varför djurindustrin är dålig (även om jag självklart kommer ha en del fakta i mina inlägg). Det jag vill är väcka tankar och funderingar, få människor att se saker på ett nytt sätt och kanske ifrågasätta hur saker ser ut runt omkring en. Det kommer alltså vara mer filosofiska funderingar, än en text med hundra källhänvisningar till diverse källor. Jag kan ange källor om jag vill, men det ska inte vara poängen med min blogg. Vill ni ha fakta finns det mycket bra på Djurens rätts hemsida. Vill ni istället ha filosofiska funderingar kommer ni hitta sådant på min blogg. Känner jag för det så kommer det kanske några vardagsinlägg och lite bilder ibland också. Vi får se helt enkelt. 
 
Sådär, välkommen tillbaka! 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Ni som läser bloggen - varför gör ni det?

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt vad jag ska göra med bloggen, därav den dåliga uppdateringen. Jag känner att det är ganska meningslöst att blogga om min vardag, vem bryr sig om det liksom? Samtidgt har jag haft inriktningen fotografering på bloggen (med blandade resultat), men nu känns det inte lika roligt längre. Det finns så många andra som är mycket duktigare på att fotografera, och jag vill bidra med något. Förändra världen till något bättre. Det kommer jag knappast lyckas med med mina medelmåttiga bilder som i slutändan inte betyder något. Jag har lite tappat fotolusten just därför - det känns så onödigt. Det jag nu brinner mest för är orättvisor i världen. Främst när det gäller hur vi behandlar djur, men också oträttvisor mellan könen, nationaliteter osv. Det är ju där jag vill göra en förändring i världen. Det åstadkommer jag varken med att blogga om min vardag eller att blogga om fotografering. Men samtidigt vet jag inte hur det blir om jag byter inriktning och bara bloggar om de här ämnena. Hur länge kommer jag ha något att skriva? Bryr sig någon om att läsa det jag skriver? För det är ju samma sak här - det finns ju andra som är bättre än mig på allt. Därför vet jag inte ens om det är någon nytta att jag fortsätter skriva. Men samtidigt tycker jag ju om att skriva, jag tycker om att få kommentarer och ha kontakt med er läsare. Bloggen har ju varit mitt största fritidsintresse i många år, vad ska jag göra om jag inte längre bloggar? 
 
Därför tänkte jag att jag skulle fråga er som av någon anledning kikar in här. Varför läser just du bloggen? Vilka inlägg tycker du bäst om och vad ska en blogg innehålla för att du ska fortsätta läsa den? Jag skulle verkligen behöva er hjälp och skulle uppskatta om ni tog er tiden och svarade! :)
 
Två bilder på mig tagna häromdagen:  
 
  
Min livskris ledde till att jag en dag förra veckan tog saxen och klippte av en rejäl bit av mitt hår. Har inte haft så här kort hår sedan någon gång i lågstadiet, men det känns bra. Jag behöver förändring just nu. 
 

Livskris, bloggfunderingar och tankar om ett utopiskt samhälle

Nu blir det antagligen ett ganska långt och flummig inlägg. Jag har så mycket jag har tänkt på - och fortfarande inte kan bestämma mig om. Om livet i stort, och speciellt när det kommer till bloggen.
 
Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och innan det bloggade jag ett par år på andra bloggar. Jag har alltså bloggat utan uppehåll sedan jag var 17-18 år gammal, och det börjar ta ut sin rätt. Jag har alltid väldigt höga krav på mig själv och medan jag har bloggat har jag dessutom studerat eller jobbat samtidgt. Jag har aldig tjänat ens en euro på att blogga, ändå har det tagit upp en otroligt stor del av min fritid. Varje inlägg tar längre tid än man tror att skriva (speciellt åsiktsinläggen) och eftersom jag dessutom har höga krav på både bra texter och bra bilder så sitter jag och redigerar bilder i timtal. Plus all tid som går åt att fotografera för att ens ha bilder. Det allra värsta är att man aldrig blir klar. Dag efter dag, år efter år. Man kan alltid blogga oftare, bättre, finare bilder, mer välskrivna texter, svara på fler kommentarer. Det leder till att jag i princip dygnet runt varje dag sitter och tänker på bloggen, det leder till att jag på flera år knappt har kunnat slappna av och "bara vara" - hela tiden har jag dåligt samvete för att jag skulle vilja ha en bättre blogg. Som sagt, utan att ens tjäna en euro på det. Skulle jag vara bloggare på heltid skulle det vara en annan sak, men att ha några få läsare och blogga på fritiden så gör det inte värt att hela tiden må så här. Jag märkte det när jag var på Aruba. När jag knappt bloggade, utan istället bara njöt av solen, lugnet, en bra bok och att bara vara. Jag vet inte när jag senaste bara har latat mig så länge. 
 
Jag tycker om att blogga, jag tycker om att fotografera och jag tycker om att skriva. Men samtidgt vet jag inte om det är värt det. Jag har många gånger funderat på att ta paus från bloggen på obestämd tid, nu senaste veckorna har jag också på allvar funderat på att helt lägga ner bloggen. Men samtidigt brinner jag för att sprida kunskapen om hur vi behandlar djur, skriva texter för att få människor att fundera på hur det ser ut i verkligheten och våga ifrågasätta dagens samhälle och djursyn. Och det gör jag ju här på bloggen. Jag har funderat på att kanske helt göra om bloggen istället, och skippa fotodelen och vardagsinläggen. Bara skriva om djur. Eller som sagt - helt lägga ner bloggen. Fast samtidgt vet jag inte, jag känner mig så tudelad med allt. Jag har satsat så otroligt mycket på den här bloggen, ska jag bara lägga ner den sedan? 
 
Med livet i stort tror jag också att jag har någon sorts livskris. Jag skulle vilja satsa min tid på att göra något för att förändra världen, men samtidgt måste jag ju jobba för att tjäna pengar. Det känns som att jag har fastnat i någon sorts hamsterhjul där jag bara vill att varje dag ska ta slut, dag efter dag. Vad är meningn med allt? Jag funderar på att studera vidare, kanske om något år. Jag har hittat mitt ämne tror jag: filosofi. Jag har alltid varit en tänkare, och många gånger fått höra att mina förslag på hur samhället borde se ut bara är en utopi. Naivt och orealistiskt. Att det kanske skulle vara bra, men att världen aldrig kommer se ut så. Samtidigt känner jag att för hundratals år sedan sa majoriteten samma sak om dem som tyckte att kvinnor borde ha samma rättigheter som män - inte bara var männens ägodelar. De som sa att kvinnor visst kan tänka och gå i skola och jobba. Eller de som sa att mörkhyade människor visst har samma värde som oss, att vi inte kan ha dem som slavar utan att vårt samhälle borde se ut så att alla jobbar och alla tjänar på det. De som tyckte så fick också höra att de var naiva, att deras "drömvärld" var orealistiskt. Och ända blev den så. Jag hoppas - och tror - att världen i framtiden kommer att förändras när det gäller synen på djur också. Att man om 200 år kanske ser tillbaka och tänker: "Vilka barbarer de var då i början av 2000-talet, åt de faktiskt lik? Tyckte de faktiskt att de var värda mer än de andra underbara varelserna de delade världen med?". För så känner jag - det är ju alldeles barbariskt att döda i onödan! Tänkt att gå till butiken och se hylla efter hylla fyllda med likdelar? Och att dricka bröstmjölk från andra djur - fast man är vuxen! Hur kan vi kalla oss moderna människor? Men som sagt, nu får jag höra att det är en utopi. Jag får antagligen inte uppleva ett samhälle som ser ut som jag vill - men jag håller verkligen tummarna och hoppas och tror att vi är på väg ditåt. 

 
Kommentar från det här inlägget


Jag tänkte lite snabbt svara på kommentaren ovan också, jag tycker att den passar ganska bra nu här när jag har skrivit om utoipska samhällen. För här i kommentaren kommer det ju fram väldigt bra - jag är naiv och orealistisk och så jag föreställer mig världen är minst sagt löjligt. För att inlägget inte ska bli allt för långt så blir det ett ganska kort svar, hoppas att det duger. Hästar och hundar var en gång i tiden bara arbetsdjur, ändå betalar miljontals människor nu för att ha de här djuren hemma utan att tjäna något på det. Tydligen är människor villiga att betala för dem bara för sällskapet. Kor går att rida på och grisar kan bli både rumsrena och gå i koppel - förhoppningvis kommer någon betala frivilligt för det också när kornas och grisarnas liv värderas högre än en slit-och-släng-sak. Vallodling är inte alls nödvändigt i jordbruket heller - bästa sättet att tillföra näring och struktur till marken är via en gröngödslingsvall (ett- eller flerårig som innehåller bland annat klöver som fixerar kväve från luften och sedan plöjs ner i åkern). Vanlig gräsvall kommer dessutom fortsätta finnas till hästarna. 
 
Vi ska inte "befria alla djur och släppa dem lösa i skogen", det skulle som du skriver aldrig fungera. Däremot kan vi sluta tvångsinseminera alla djur, och på det sättet så minskar sakta antalet produktionsdjur. Efter ett antal år så är alla borta. Skogens djur tycker jag att kan få sköta sig själv. Här på Åland konstaterades det till exempel i höstas att vår jakt har försvagat älgstammen otroligt - vi människor är inte så bra på att ta fram en stark och frisk älgstam eftersom vi med våra vapen skjuter de stora och starka, inte de svaga och sjuka som naturligt skulle dö. Jämför man värdet av en bondes rapsåker och en hjorts liv tycker jag att bonden får bygga ett staket eller något. Och vargar har också ett värde, bara för att vi är rädda för dem har vi ingen rätt att förbjuda dem från att vara nära oss. Låt naturen sköta sig själv, jag tror att det blir bäst så. 
 
Vill du veta varför jag tycker rovdjur får äta kött men inte vi kan du läsa här. Vi är dessutom inte ett rovdjur - vi är allätare. Du skriver att det finns djur i världen av en orsak. Kanske du har rätt, men glöm inte bort att du själv är ett djur. Tycker du att du ska få äta korna kan du inte bli arg om vargen äter dina barn. Det tycker jag i så fall att är dubbelmoral - då tycker jag att du är en hycklare. Vi är alla djur och jag tycker att vi så långt det är möjligt ska leva i harmoni med varandra. Det kanske är en naivt och orealistiskt - en utopi - men det betyder inte att det inte är så världen borde se ut och förhoppningsvis ser ut i framtiden. 

Djur är inte leksaker!

Nu under våren och sommaren är det många familjer som skaffar ett husdjur till barnet. En liten söt kaninunge eller en bedårande kattunge är väl klassikerna. Men det kan ju gälla vilket djur som helst nästan egentligen. Många barn tycker om djur, och djur kan på många sätt vara lärorika för barnen och dessutom väldigt bra kompisar. De kan få barnen att ta ansvar, att lära sig att ta hand om någon. 
 
Jag tjatade själv om att få både kaniner, katter och marsvin när jag var liten. Jag älskade ju djur! Jag minns inte hur gammal jag var när jag fick min första kanin. Jag gick väl i lågstadiet. Mina systrar var några år yngre. Jag var så lycklig. Kravet från mina föräldrar var att vi skulle sköta om kaninerna helt själv, varje dag. Gjorde vi inte det så skulle vi inte få behålla dem. Samma krav gällde också marsvinen. Jag var säkert med min kanin, Stampe, flera timmar varje dag. Regniga mörka kvällar efter skolan var det inte alltid så roligt att fara ut och sköta dem, och klart städandet inte var favoritsysslan. Men Stampe var min bästa kompis och jag älskade att vara med honom. Han blev runt tio år gammal, och jag ångrade inte en sekund att jag skaffade honom. Förutom kanske dagen han dog - det var en av de jobbigaste dagarna jag minns.
 
Så nu har jag konstaterat att djur kan vara otroligt givande för barn. Att en del barn klarar av ansvaret att ta hand om dem varje dag i flera år. Men - alla klarar det inte. Ofta faller barn (och vuxna) för den där söta lilla djurungen, men alla djur växter upp. Djur är inte leksaker, man ska mata dem, städa åt dem, se till att de har en bra omgivning och att de mår bra. Kaniner och andra mindre djur ska ha tillräckligt stora burar och tillräckligt att göra i sina burar. Marsvin ska ha sällskap. Hundar ska rastas tillräckligt länge och tillräckligt många gånger varje dag. Det är mycket att tänka på och att skaffa ett djur sak därför inte vara ett impulsbeslut för att man ser en söt kattunge till salu. Djuren måste dessutom hanteras varsamt, och alla djur tycker inte om barn. Så snälla tänk igenom det ordentligt innan ni skaffar ett djur, speciellt om ni skaffar det till ett barn.
 
Inte en enda kattunge förtjänar att bli utan hem efter sommaren bara för att människorna har tröttnat. Inte ett enda djur förtjänar att bli utslängt eller avlivat bara för att någon inte vill ha det längre..  
 
 
Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm. 

Två bilder på en lilja

Söndag idag. Igår jobbade jag och imorgon ska jag jobba igen. Men nu idag är jag i alla fall ledig. Vi har varit och storhandlat, men annars har vi inte gjort något speciellt. Jag har varit lite småförkyld hela veckan med ont i halsen, anfåddhet och snuva, så jag har inte tänkt anstränga mig så mycket. Jag har varit frisk hela vintern hittills, så jag skulle inte orka bli sjuk nu. Annars har jag inte så mycket att berätta, så jag tänkte visa två bilder på en lilja. 

 
Två bilder på en lilja: 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Tredje gången gillt

Jag bloggade både igår och i förrgår, men det märks inte om man säger så. Jag har haft fullt upp och inte ens haft på datorn på några dagar nu, men jag tänkte att jag ändå skulle mobilblogga lite emellan. Men det gick alltså sådär. båda dagarna skrev jag ett inlägg, tryckte på "publicera" som vanligt och sedan ingenting. Blogginlägget publicerades inte, sparades inte bland utkast eller liknande, utan verkade helt enkelt ha försvunnit. Första gången blev jag väldigt förvånad och förstod ingenting, men jag tänkte att det kanske var en engångsföreteelse. När exakt samma sak sedan hända igår igen blev jag lite trött och konstaterade att det säkert är bloggappen som krånglar. Så idag bloggar jag från datorn istället - ett blogginlägg om tidigare blogginlägg som inte finns att läsa någonstans. Och så får jag väl göra ett nytt försök (tredje gången gillt?) med mobilen igen någon annan dag. 
 
Bild på en av våra vinterprydnader som antagligen snart får plockas undan. Alternativt ta av halsduken.
 
Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm.

Fjärilsfarm på Aruba och fjärilar i fångenskap i allmänhet

Jag har ju alltid älskar djur och tycker om att få se och vara nära alla möjliga djur. Men samtidigt vill jag inte stötta aktiviteter där djur uttnyttjas och behandlas illa. Det är en svår balansgång det där. Innan vi reste till Aruba skrev jag ju två inlägg om hur man kan vara en djurvänlig turist, och jag försökte själv följa de råden. De inläggen kan ni läsa här och här, ifall ni vill.
 
Jag tycker själv att jag lyckades följa råden ganska bra, men en aktivitet jag deltog i var ett (eller egentligen två) besök vid en fjärilsfarm. Det är ju alltid svårt att se utifrån hur bra djur egentligen har det, men jag tycker att fjärilar i fångenskap kan ha ganska bra liv. De hade en stor inhängnad med massor med olika växter och blommor, en damm, mycket mat och sockervatten. De förökade sig om de ville, pupporna skyddas så bra som möjligt mot myror som annars äter dem, de kläcktes i lugn och ro och ingen dödades. De levde så länge de levde. Blev någon skadad fick den dö naturligt, lika med nykläckta fjärilar där vingarna var missbildade. Det låter kanske hårt på ett sätt, men enligt mig är det mer naturligt så för fjärilarna och därför ser jag det som en bra sak att människan lägger sig i så lite som möjligt. 
 
Tittar man på deras livsmiljö tycker jag också att den påminner gannska mycket om hur de har det naturligt. Inhägnaden var till stor del gjord av nät, fjärilarna fick alltså känna både solen och vinden. Jämför man med fjärilar instängda i små glasburar som man kan se ibland tycker jag alltså att de verkade ha ganska bra liv. Men berätta gärna, vad tycker ni? Är det okej att hålla fjärilar i fångenskap?
 
Första omgången bilder på fjärilar:
 
Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm.

Varför är det mer okej att döda dem som har haft ett bra liv?

Det är en sak som jag har funderat på ganska mycket den senaste tiden. När det gäller att föda upp djur för att vi människor sedan ska kunna äta dem verkar många tänka så att om djuret har haft ett bra liv så är det inte så farligt att vi sedan dödar det. Typ som att ju bättre liv djuret har haft, desto mer rätt är det att vi ska få äta upp det. Vet ni vad jag menar? Det kan gälla allt från gårdar som föder upp grisar utomhus där de får äta matrester och böka i jorden, till djur som lever vilt i skogen som vi jagar och skjuter. Djuren har haft någorlunda bra liv. De har haft mat och vatten, sällskap, frihet, frisk luft, jord att böka i, färskt gräs att äta eller hur de nu har haft det. Ni vet de där köttet som man antingen får betala lite extra för eller det där köttet man själv får fara ut i skogen och hämta. 
 
Men om vi vänder det så här. Har du som läser det här haft ett bra liv? Har du mått bra, blivit behandlad väl, fått tillräckligt med mat, vatten och motion? Tillräckligt med mental sysselsättning? Haft social samvaro och fått vara omgiven av familj och vänner? Du har det? Okej bra - då är det dags att föra dig till slakt! 
 
Jag förstår tanken med att man hellre vill äta djur som "har mått bra" så att man slipper ha så dåligt samvete för att man stöttar en produktion som orsakar lidande. Men samtidigt tycker jag ju rent krasst att det är de individer som har haft det allra sämst som kanske mest uppskattar att dö. Ni vet så som människor som mår riktigt dåligt kan ta självmord. Är det inte bättre att de som mår dåligt får dö då istället, än att de som mår bra och vill fortsätta leva ska tvingas dö? 
 
Nu vill jag ju självklart att ingen - varken djur eller människor - ska dödas bara för att de har haft ett bra eller dåligt liv. Jag tycker att alla ska få leva så länge som de gör de, alla dör ändå förr eller senare av skador, olyckor, sjukdomar eller ålder. Vi människor behöver inte hjälpa till, naturen ser nog till att alla dör när de ska dö. 
 
Det här är kanske ett lite flummigt inlägg, men förstår ni hur jag tänker? Berätta gärna också hur ni tänker!
 
 
Hönor som har ett bra liv, och som jag hoppas ska få fortsätta ett bra liv:
 
 Nikon D3100 och Tamro Macro 90mm.

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag uppmärksammas kvinnors situation i hela världen och ojämställdheten mellan kvinnor och män. Både viktigt och bra tycker jag. Som jag skrev i ett inlägg häromdagen firade jag det genom att fara på feministfest i lördags kväll. Firar ni kvinnodagen på något sätt i år? Ikväll är det tjejkväll på stan här i Mariehamn, med erbjudanden och bubbel och så, läste jag i tidningen. Kanske jag far ut och ser en sväng. 
 
Jag brukar inte göra något extra vanligtvis, det viktigaste är ju det dagliga arbetet för att få till en förändring. Det är bra att det ordnas evenemang för att uppmärksamma kvinnors situation men samtidgt kan en dag per år inte hokus pokus ändra allt. Det viktiga är ju som med allt annat att öka kunskapen och förståelsen, ändra på attityder och fördomar och låta alla vara sig själv. Oberoende om de är kvinnor eller män. 
 
Vad tycker ni att är det viktigaste för oss att göra för att vi ska få ett jämställt samhälle? 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Atlantis submarine på Aruba

En sak vi testade att göra på Aruba som jag aldrig har gjort förut är att åka ubåt. Det skrev jag ju ett mobilinlägg om samma dag, det kan ni läsa här. Har någon av er testat det någon gång? Ubåten hette Atlantis submarine och den fanns i Oranjestad, huvudstaden på Aruba. Ubåten gick ner på 40 meters djur och vi fick se koraller, fiskar och sjunkna skepp. Det var ganska häftigt på ett sätt, men ganska overkligt på ett annat. Det kändes nästan som att bara såg på en film när man tittade ut genom de små fönstrena. Turen tog ungefär två timmar, men det kändes som att tiden gick väldigt snabbt. Det var en upplevelse hur som helst!
 
Bilder från ubåtsutflykten tagna med systemkameran:
 
 Nikon D3100 och Sigma 17-50mm.

Om

Hej och välkommen till min blogg! Jag heter Sara och är 25 år gammal. Jag kommer från en liten skärgårdsö på Åland, men bor nu tillsammans med min pojkvän i Mariehamn där jag också jobbar.

I den här bloggen visar jag foton jag har tagit, skriver om min vardag och om mina tankar. En av de sakerna jag brinner mest för är djurrätt och veganism, så det kommer ni också få läsa om en hel del här.

Så hoppas ni får en trevlig lässtund här! Skriv också gärna vad du tycker och tänker i en kommentar :)

Alla bilder är fotograferade av mig om inte annat anges och får inte användas utan tillstånd!
RSS 2.0