Varför kött är värre än socker

I mitt inlägg här om dagen där jag skrev att rött kött orsakar cancer fick jag några kommentarer om att socker är värre än kött. Och jag kände att jag ville ge ett litet svar på tal om det.
 
Först och främst, jo jag håller med om att socker på individnivå kan vara farligare - kanske till och med mycket farligare - än kött. MEN (och nu vill jag inte att någon ska ta åt sig på fel sätt), jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om dig som individ, vad du väljer att göra med ditt liv. Vill du röka och riskera lungcancer - varsågod. Vill du äta socker tills du dör - varsågod. Vill du äta konstiga tillsatsämnen - varsågod. Det är inte dig jag tänker på, det är inte du som är den viktigaste. Skillnaden enligt mig mellan att äta kött och att äta socker är att köttkonsumtionen skadar också andra än dig själv. Visst, sockerplantagen orsakar antagligen indirekt att djurarter trängs undan, djur dör och naturen förstörs. Men köttkonsumtionen orsakar FÖRUTOM DET HÄR att djur direkt dör. 
 
I USA dödas varje år 9 miljarder kor, grisar, hönor och andra landlevande djur för att bli mat. I hela världen är det över 70 miljarder djur som dödas årligen (mer än 6 miljoner/timme). Då är inte fiskarna medräknade heller, eftersom de dödas i sådana enorma antal så de räknas i ton iställer för i antalet individer. (Källa.) 
 
Köttkonsumtionen skadar alltså direkt ett enormt antal djur, det skadar indirekt andra djur, naturen och planeten och sedan är det antagligen inte ens speciellt hälsosamt för dig. Men hur hälsosamt du äter bryr jag mig faktiskt inte om, jag tycker att det är lite viktigare hur planeten mår. Och så det ser ut just nu är det faktiskt kött- och mejeriproduktskonsumtionen som är det största miljöhotet, vill du veta mera rekommenderar jag filmen Cowspiracy. Så därför tycker jag att det är farligare att äta kött än att äta socker. 

Rött kött orsakar cancer

Vet ni vad jag tycker att är skrämmande? Jag tycker att det är skrämmande att det görs mycket forskning som vi aldrig får se resultatet av, forskningsresultat som av olika anledningar inte blir nyhetsrubriker. Det finns ett ämne som det har forskats i sedan 1960-talet, som det har skrivits tusentals rapporter om. Sambandet mellan kött och cancer. Men köttindustrin är otroligt stor och omsätter enorma summor pengar, därför lyckas de ofta också tona ner forskningsresultat som inte gynnar dem. Därför finns också kött och mejeriprodukter med i vår kostcirkel, med på "tallriksmodellen". Inte för att det är det som verkligen är bäst för människan, utan för att kött- och mejeriindustrin har så mycket makt så att de kan påverka sådant. Vet ni vem som ursprungligen kom med idén till kostcirkeln? The United States Department of Agriculture (USDA) i USA - som jobbar med att hjälpa bönder och ranchägare, som främjar handeln med och produktionen av deras produkter osv. Kostcirkeln som innehåller kött, ägg och mejeriprodukter gjordes alltså av sådana som gynnas av att de här produkterna går åt. Det kan vara värt att tänka på. 
 
Tillbaka till köttet. Nu har WHO listat rött kött och processat kött som cancerframkallande. Det är enda livsmedlet på den listan. Man har ju hört att man kan få cancer av allt bara man äter tillräckligt, och visst, det är sant. Men kan man få cancer av att äta ett ex antal påsar chips per dag, alternativt av att äta rött kött och processat kött regelbundet under en längre tid så lär det ju vara fler som är i riskzonen där. Man har vetat det här länge, det finns mängder av undersökningar som har tytt på det. Men nu är man så säkra så nu utfärdar man varningen och sätter rött kött på varningslistan. Bra tycker jag. På tiden. Synd bara att de inte ger rekommendationerna att helt sluta äta kött utan bara säger att man ska minska på konsumtionen. Jag kan tycka att det känns som att det fortfarande är någon där bakom som inte vill individens bästa, utan som mest tänker på pengar. Men hur som helst tycker jag att det är ett steg i rätt riktning!
 
Så ifall du vill tänka både på djuen, på planeten och på dig själv så tycker jag att du kan fundera över det här en stund, och kanske ändra ditt tankesätt lite i alla fall. 
 
Bild på några kor som jag tycker förtjänar att leva: 
 
Bild från http://stokpic.com/
 

Så här ser min dag ut:


Vad är onödigt lidande för djur?

En sak som jag funderar väldigt mycket på är djur, deras värde och ställning jämfört med människan och hur mycket fel jag tycker att det finns inom det området. Jag tänker inte ta upp allt nu, men kanske inom sinom tid. Det jag vill ta upp nu är att utsatta djur för "onödigt" lidande respektive "nödvändigt" lidande. 
 
Jag vet inte hur insatta ni är i djurskyddslagen. Jag är utbildad djurskötare så jag har haft hela lagen och förordningen utprintad i min skolmapp, men det betyder inte att jag heller vet allt. Sen varierar ju lagen lite också mellan olika länder. Men gemensamt för väldigt många länder är att djuren ska skötas väl och att det är förbjudet att orsaka onödigt lidande för dem. Så långt tycker jag väl att det låter som en bra tanke. Men om man funderar, vad är på riktigt lagligt, och vilket lidande är det som är förbjudet? Vem är det som avgör om lidandet är "onödigt" eller "nödvändigt"? Vem är det som gynnas?
 
Det är här jag tycker att det är fel. Det är människan som stiftar lagarna, det är människan som bestämmer vilket lidande man får utsätta djuren för och det är människan som i slutändan gynnas av besluten. Vet ni varför? För att människan utnyttjar djuren, människan föder upp djuren för att använda dem, döda dem, äta dem. Lidandet djuren utstår genom sin fångenskap, lidandet djuren utsätts för under transporten till slakteriet, lidandet djuren utsätts för genom att de inte får leva klart utan istället ska dödas för att bli mat - allt det passar under den typen av "nödvändigt" lidande som MÄNNISKAN tycker att är okej. Ur djurens synvinkel är nog det här lidande ganska onödigt, jag kan nog nästan säga att de flesta djur hellre skulle leva utan den typens lidande. Djuren blir mat som människan inte ens egentligen behöver. Det tycker jag man kan kalla onödigt lidande.

 Några kor och getter på Kolmården:
 
Nikon D3100 ochh Tamron Macro 90mm.
 
(Och ja, jag är vegetarian och väljer därigenom att inte stötta det här lidandet. Djuren är underbara varelser som är värda så mycket mer. Förtsättning inom ämnet följer!)

Underbara höstmorgnar

Hösten är nog som allra vackrast tidigt på morgonen! Frost i gräset som sakta smälter till små droppar som glittrar i gryningssolen som sakta stiger upp och låter sina strålar silas genom löven som är i olika gula nyanser. Dimman som ligger just ovanför marken gör ju allt bara ännu finare. Det är verkligen en vacker stund, jag vill bara stanna upp och njuta. 
 
Det är en fördel med att jobba ute nu, man kommer upp i tid och är på sånt ställe så man får uppleva allt det vackra en stund. Nackdelen är ju att det är tänkt att man ska jobba, medan jag egentligen skulle vilja rusa hem efter kameran för att föreviga allt på bild. Nåja, jag fick nöja mig med att snabbt ta några mobilbilder istället, så en sån ska ni i all afall få se! 
 
Så här såg det ut på begravningsplatsen imorse:
 
Mobilbild från imorse.

Tre blommor i en vas

Så trött jag är. Inte för att jag har sovit för lite, jag sover oftast ganska bra nu. Inte för att dagen har varit så där extra tung. Men ändå känns kroppen och hjärnan alldeles tung och slö, nästan som att det skulle vara en förkylning på gång, men ändå inte. Mest tror jag att det beror på att jag är en sån som blir ganska trött av att ha mycket på gång, mycket intryck, mycket tankar. Och nu har det varit några månader där jag har haft ganska fullt upp, där jag kanske har haft lite för mycket att tänka på. Man känner att kroppen säger till, ber om att få samla ny energi i lugn och ro. Oftast är jag ganska bra på att lyssna på vad kroppen säger - men inte alltid. 
 
En bild på tre blommor vi hade tidigare:
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

<3

Mitt inlägg från förra veckan - det om att berätta saker som kan uppfattas som "skryt" - fick ganska bra respons av er, där de flesta tyckte att man såklart ska kunna berätta saker som man är stolt över. Tack! Så nu vill jag dela med mig av det. Förhoppningsvis kan jag också inspirera någon.
 
Jag har skaffat ett fadderbarn!! Jag har länge känt att jag har velat hjälpa någon. Man kan ju alltid ge pengar till välgörenhet (som alltid är bra och jag hoppas alla hjälper till om de bara kan!), men jag kände ändå att jag ville något mer. Jag ville se att mina pengar gör skillnad för en människa som faktiskt behöver det, kunna få följa den individen och se hur man påverkar hens liv. Skapa ett band mellan oss liksom. Förstår ni?
 
Mitt fadderbarn skaffade jag via SOS barnbyar, de har kontor i många olika länder och har barnbyar utspridda i hela världen. Man betalar en viss summa varje månad till fadderbarnet och man betalar antingen tills fadderbarnet blir myndigt och startar ett självständigt liv, eller tills man själv av någon orsak känner att man vill avbryta fadderskapet (finns alltså ingen bindningstid). Man får brev från barnbyn två gånger per år med information om vad som händer i byn, hur det är med fadderbarnet och annat liknande, man får också ett foto av barnet. Själv kan man också skriva brev till barnet, tex födelsedagshälsningar, och också hälsa på i byn, men allt sånt är frivilligt. 
 
Jag förstår att alla inte har den ekonomiska situationen att de kan göra sånt här, men OM man har möjlighet så tycker jag man ska! Det är inte en så stor summa egentligen (inte om man tänker på allt annat man slösar pengar på..) och det känns så bra att kunna hjälpa någon. Jag ångrar det inte en sekund och är glad att jag äntligen gjorde det! 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Tre små kycklingar

Förra helgen var jag och Markus hem till Brändö. Umgicks med mamma och pappa. Var på dop. Hälsade på alla söta djuren. Roligt att få pussa på katterna och gosa med kycklingarna, praktiskt att få lite plommon, päron och bröd att ta tillbaka till Mariehamn. Jag hade med kameran men tog faktiskt inte en enda bild. Men tänkte att jag kan visa två bilder på tre söta kycklingar vi hade i våras. De har nu vuxit upp, men vi hade några nya kycklingar som liknande mycket både till storlek och färg. Så söta!
 
De här kycklingarna är nu fina silkeshöns:
 
Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm.

Närbilder på en engelsk pelargon

Jag har inte fotat speciellt mycket det senaste året, men av det jag har fotat så har jag bara visat en väldigt liten del för er. Jag skulle vilja bli bättre på det, men jag ska inte lova er något. Men nu tänkte jag i alla fall att jag ska visa två bilder jag tog i somras. På blommor såklart, det är ju min specialitet.
 
Två bilder på en engelsk pelargon:
 
Nikon D3100 och Tamron Macro 90mm.

Får jag berätta - eller skryter jag bara?

Jag har funderat ganska mycket på en sak nu den senaste tiden. För inte så länge sedan gjorde jag en sak som jag aldrig har gjort förut, något som känns bra och som jag är stolt över. Som jag skulle vilja berätta för alla för att inspirera dem att göra detsamma. Men samtidigt gör jag inte det. Varför?
 
Jag vet inte vad er första tanke är nu, vad ni tror att det handlar om. Man kan ju ha de här känslorna om flera olika saker, saker som man är stolt över och som kanske skulle kunna inspirera andra - men som man samtidigt kanske inte vill berätta om för man vill inte upplevas som skrytsam. Ett exempel kan vara välgörenhet. Många som ger pengar till välgörenhet och som sedan är väldigt öppna med det kan få höra att de bara gör det för uppmärksamheten, bara berättar för att skryta. För skulle de vara goda människor "på riktigt" så skulle de inte behöva berätta det, det skulle räcka att de själva vet att de har gjort en insats för någon som behöver det. Det kan jag tycka att är sant till viss del. Men samtidigt - att människor är öppna om att de hjälper till, tror ni inte att det också kan inspirera andra? Få andra att också hjälpa till? 
 
Jag fick höra en kommentar som löd ungefär så att "man ju inte behöver berätta för alla för då skryter man ju bara". Den var absolut inte illa menad. Men som med allt annat så fastnar jag, tänker och analyser allt i minsta detalj och fick för mig att jag inte borde berätta till någon. Jag är väldigt stolt över vad jag gjort och gör - men i oro för att skryta så låter jag helt bli att berätta. Även om det skulle kunna inspirera andra. Det är ju så dumt egentligen.
 
En gammal bild på mig:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm. 
 
Hur tänker ni? Får jag berätta, eller skryter jag bara?

RSS 2.0