Bilder på mitt nyklippta hår

I början av augusti klippte jag ju håret (visade några mobilbilder här) men tänkte att jag skulle visa några kamerabilder som jag tog samma dag också. Jag klippte det ju ganska mycket i våras också, men nu tog jag bort ytterligare tio centimeter. Vill ni veta hur långt håret var innan jag klippte det i våras ser ni ju lilla bilden här till höger där jag är presenterad.
 
Jag klippte det av flera orsaker: Jag ville ha förändring, jag var trött på allt extra jobb det är med långt hår och dessutom var det långa håret ändå mest bara i vägen. Jag saknar nog ibland det långa håret, men oftast känns det bara skönt nu, så jag ångrar inte att jag klippte det. Jag sparar dessutom ut min pannlugg nu. Jag hade samma frisyr så länge, så det känns bra med förändring! Jag klippte förresten håret själv framför spegeln, så det blev kanske lite snett och hackigt. Men vad spelar det för roll - det är ju bara hår! 
 
Nu till bilderna: 
 
 

Till fastlandet för att träffa lite släktingar

Nu har jag jobbat klart för idag, så nu ska jag fara hem och snabbt tvätta håret, packa det sista och sedan fara mot Brändö med min pojkvän. Därifrån far vi sedan imorgon vidare till fastlandet (Ekenäs) med mina föräldrar och min ena syster för att träffa lite släktingar och på söndagen fara på ett dop. Eller en välsignelse för en liten flicka är det väl egentligen. Det ska bli mysigt att träffa alla hur som helst. Och så är jag så glad att jag har min fina pojkvän att dela allt med. Därför tyckte jag att den här bilden passade det här inlägget. För hur irriterande du än kan vara, hur arg och ledsen du än kan göra mig, så betyder du ändå otroligt mycket för mig och jag är så glad att jag träffade dig. <3
 
En bild från i somras:
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

S som i Sara

Jag har sett en utmaning både på facebook och på Moas blogg, som jag tänkte att jag också skulle göra. Den går ut på att alla svaren ska börja på samma bokstav som ens namn börjar på. 
 
 
Jag heter: Sara
Jag är: Speciell. Det tror jag att de flesta som känner mig håller med om. Sedan om det är bra eller dåligt är en annan fråga. 
Jag har: Slitet hår. Jag borde kanske klippa av det, men gillar ändå mitt långa blonda hår. 
Jag är rädd för: Skorpioner. Ormar, spindlar och de flesta andra djuren går okej, men skorpioner tycker jag verkligen att är obehagliga. 
Jag är inte: Sportig. Jag tycker varken om att utföra sport eller att titta på sport, så ingen skulle nog komma på idén att kalla mig sportig. 
Jag sjunger: Sådär. Hellre än bra, som man brukar säga. Gillar Singstar och att skråla med till musiken i bilen, men skulle aldrig komma på tanken att ställa upp i Idol. 
Jag gillar: Semester. Som studerande med sommarjobb får man inte semestra så ofta, men nu som fast anställd har jag äntligen en semester att se fram emot. Största fördelen med fast jobb kanske? Semestern på Aruba var inte heller helt fel, det är härligt att se lite nytt och hinna njuta av allt runtomkring en. 
Jag äter: Sakta. Eller långsamt som man kanske brukar säga, men ni förstår vad jag menar. 
Djur jag påminner om: Svin kanske, haha? Nä men tittar man på grisars ögon så påminner de väldigt mycket om människoögon, och grisar är både smarta och påhittiga. Värda mycket mer än att hamna på någons tallrik tycker jag.
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm.

Vad var det jag tänkte blogga om?

Jag tycker att det är lite kul, så i brist på mer givande iblägg så berättar jag det här istället. Jag jobbar ju väldigt praktiskt. På somrarna med trädgårdsarbete, och nu under vintern så skottar jag snö, städar, målar och lite diverse. Men oberoende vad jag gör så tänker jag ju hela tiden, det är det bästa med ett jobb som är praktiskt tycker jag. Jag tänker i timmar på varenda liten sak (inte ältar dåliga saker, utan mer nya tankar och idéer). Ofta hinner jag komma på många bra idéer på blogginlägg, men jag skriver sällan ner dem genast. Så ibland kommer man hem med fem bra idéer, eller som idag - så har man tydligen glömt bort alla bra idéer man hade. 
 
Jag skyller det på att jag har tänkt på annat, att jag har börjat få lite resfeber och att de starka rengöringsmedelsångorna kanske luckrade upp minnet lite. Hur som helst så kan man skriva ett inlägg om det också. Alla inlägg behöver faktiskt inte skrivas med förhoppning om att förändra världen. Ibland räcker det att man skriver vad som snurrar i ens tydligen lite snurriga hjärna. 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Examensfirande

Nu ikväll ska jag fara hem till Brändö, och därefter vidare till Pargas tillsammans med mina föräldrar. Vi ska fira att två av mina kusiner har tagit examen. Då träffar vi antagligen en del släktingar, och sen ska vi dessutom fara och hälsa på mammas faster och sova hos min moster och hennes man. Det blir ganska mycket resande på relativt kort tid, men för en gångs skull kommer jag bara med som passagerare, så då kan jag ju sova i bilen. 
 
Vad ska ni göra i helgen? 
 
En bild på min familj när min ena syster just hade blivit student:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, fotad med stativ och fjärrutlösare. 

Att kritisera skapar bara motstånd

Det spelar inte så stor roll vad vi pratar om. Det spelar inte så stor roll om vi har rätt eller fel. Det som spelar störst roll är hur vi säger saker. Och sedan är det ju alltid bra om vi har fakta och bra argument att grunda det på. 
 
Det är väldigt vanligt att vi människor inte tycker om kritik, och inte tar kritik på ett konstruktivt sätt. Såklart finns det ju kritik som inte är konstruktiv överhuvudtaget, men det är inte den kritiken jag pratar om nu. Nu pratar jag om kritik som har mycket sanning i sig, och kritik som man verkligen skulle kunna lära sig saker från. Men som sagt, det ligger nästan i människans natur att inte tycka om kritik eller åsikter som strider mot ens egna värderingar. 
 
Blir man kritiserad så reagerar de flesta på något av de här sätten: 
- Känner sig attackerad och försvarar sig.
- Känner sig attackerad och stänger in sig i sig själv.
 
Oberoende vilket av alternativen ovan man använder sig av slutar det nästan alltid på samma sätt. Inte så mycket händer. Man fortsätter som förut. Man försvarar sitt sätt - utåt eller inom sig - även om det kanske egentligen inte är det bästa sättet. Känner ni igen er? 
 
Vill man lyckas få människor att lyssna och förändra sig är det därför otroligt viktigt att vara öppen och accepterande, att informera utan att kritisera, att ge tips och inspiration, att uppmuntra också små försök. Det tänker jag mycket på när jag skriver mina blogginlägg (speciellt inläggen som handlar om djurrätt osv), men ibland är det svårt. Det är svårt för att det är saker som väcker så mycket känslor inom en, man blir så ledsen, arg och frustrerad. Vill att andra ska förstå saker i samma takt som jag förstår, vill att människor ska se världen på samma sätt som jag gör det. Man blir kritisk, attackerar människor som inte tänker på samma sätt. Jag menar ju självklart inget illa med det egentligen, det känns bara så hopplöst. Jag borde egentligen fokusera på alla små framsteg som görs hela tiden, se alla de bra sakerna. Jag vill ju bara att det ska gå ännu snabbare, så att inte ett enda djur till ska behöva lida och dö i onödan. Det är ju för djurens skull..
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm.

Saras fotoblogg?

Jag har funderat en hel del på min blogg och på vart den är på väg. I perioder har jag knappt bloggat alls, i andra perioder har jag bloggat flera gånger per dag. Jag har haft den här bloggen i lite mer än fyra år. När jag startade den var tanken att det skulle vara en ganska renodlad fotoblogg, och det spåret hade jag länge. "Saras fotoblogg" står det ju ännu headern. 
 
Men jag har samtidigt funderat många gånger på att också skriva om andra ämnen. Eller att helt sluta blogga. Fotograferandet har varit en av mina största hobbyer och bloggen var ett perfekt ställe att visa upp bilderna på. Fotografering är också ett ämne som är ganska lätt och "ofarligt" att skriva om, det är inget ämne som gör andra upprörda. Men i takt med att åren går och jag mer hittar det som innerst inne är jag, känner jag att jag också vill skriva om ämnen som verkligen berör mig - ämnen som kan väcka starka känslor. 
 
Nu senaste tiden har jag ju också gjort det, jag har bland annat skrivit ett antal inlägg som berör djurrätt och veganism. Och det känner jag att jag vill fortsätta göra. Men att då kalla det en fotoblogg tycker jag att känns lite fel. Jag kommer såklart att fortsätta fotografera och visa upp bilder jag har tagit, men bloggen kommer med tiden få mera djup och variation tror jag man kan säga. Och eventuellt en ny header, om någon orkar ta tag i den. 
 
Ett självporträtt på mig taget för ca två år sedan:
 
 Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, taget med stativ och fjärrutlösare. 

Idag känner jag mig ledsen

Idag känner jag mig ledsen. Ledsen och besviken. 
 
Jag lagar ganska sällan mat, åtminstone lite finare middagsmat som vi båda äter. Jag är ju så gott som vegan, och min pojkvän äter kött. Så vi lagar vanligtvis vår egen mat. Men idag hade jag tänkt överraska med en lite finare middag än jag brukar göra, en helt vegansk middag som jag tror att han också skulle ha tyckt om. Hela förmiddagen har jag stressat för att hinna städa så mycket som möjligt, tvättat kläder, stressat till posten och butiken, allt för att sedan på eftermiddagen göra allt jag hade planerat att göra. Så att det skulle bli en fin och romantisk middag när han sedan kommer hem från jobbet. 
 
Så säger han sedan idag på lunchen: "Vi har förresten julmiddag från jobbet idag, jag glömde säga det". Bara sådär liksom, efter allt som jag har stressat med och förberett. Så får jag istället sitta ensam hemma en fredagskväll. 
 
Normalt skulle jag kanske inte ta det så hårt att vara ensam en kväll, men idag när jag har stressat och förberett så mycket och så blir det ingenting, allt var i onödan.. Då blev jag nog ganska ledsen och besviken. Tappade lusten att överhuvudtaget göra något mer idag, vad spelar det för roll liksom. Man känner sig så ouppskattad och bortglömd. 
 
En gammal bild på mig som jag tyckte att passade:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, fotad med stativ och fjärrutlösare. 

Och här sitter jag och redigerar studentbilder...

Klockan är snart tio en onsdagskväll i december. Och här sitter jag och redigerar studentbilder för fullt. Studentbilder tagna 2014. Ibland undrar jag var jag får mina idéer från. Och varför jag alltid är så efter när det gäller att redigera mina bilder...
 
Hur som helst, det var min fina syster Lotta som tog studenten och några bilder av bilderna jag tog då visade jag här. Nu ska jag bara fundera på om jag ska visa alla bilder och ge några tips inför fotograferandet nu, eller om jag ska spara det till i vår när det kanske passar lite bättre årstidsmässigt. Jaja, den som lever får se!
 
En av favoritbilderna: 
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm. 

Älska, respektera, förlåta och bekräfta

Föreläsningen med Mia Törnblom igår var väldigt bra. Mia jobbar efter en svår uppväxt med droger och hemlöshet nu som föreläsare och författare. Det hon brinner för är självkänsla, kommunikation, ledarskap och konflikthantering. Bland annat. För ganska länge sedan läste jag två av hennes böcker om självkänsla, och när jag nu sedan fick höra att hon skulle föreläsa i Mariehamn så ville jag ju självklart delta! 
 
Föreläsningen var utsåld, vi var 600 ivriga lyssnare. Och Mia var verkligen rolig att lyssna på! Mycket roliga exempel från verkligheten, fakta och också övningar att göra hemma för att stärka sin självkänsla. Vi är ju oftast bra på att älska, respektera, förlåta och bekräfta andra. Men mot oss själva är vi mycket hårdare. Som om vi själva inte skulle behöva respekt och bekräftelse! 
 
En av Mias övningar var att associera bra saker med en viss gest, typ som fotbollsspelare som gör en volt efter att de har gjort mål. Vi kanske inte borde göra en volt, men för att hjärnan ska komma ihåg en bra känsla är det bra att förstärka den med en rörelse, för att "fira" liksom. Istället för att bara fokusera på allt man misslyckas med - de sakerna borde man ju bara lära sig av och sedan gå vidare, inte älta hur länge som helst. En annan av hennes övningar var att säga till någon att den är vacker/duktig/smart/osv/osv, MEN sätta punkt efter det. Utan att alls blanda in sig själv, jämföra med sig själv, trycka ner sig själv. Hon tycker också att det är viktigt att säga bra saker om sig själv, att skryta lite ibland. Stå framför spegeln och säg några snälla saker - gärna varje kväll! 
 
Så nu skulle jag gärna vilja att ni också övar er lite. För man får ju ingen kaka av att läsa en kokbok, lika lite som man får bra självkänsla genom att läsa om det. Det som gäller är att TRÄNA. Så kan ni kommentera MINST EN BRA SAK om er själva? Utan att jämföra eller trycka ner. 
 
Jag kan börja med att berätta att jag är smart.
 
En några år gammal bild på mig jag tyckte passade inlägget:
 
 Nikon D3100 och Nikkor 55-300 mm, fotad med stativ och fjärrutlösare.

Lite trött och sliten - men glad!

Nu börjar det vara slut på den här helgen. Jag har hunnit jobba lite extra, träffa en kompis som jag inte sett på ett år, plantera och så på balkongen, storhandla och laga mat, tvätta kläder, ha myskväll och promenera. Jag har inte hunnit vila så mycket som jag skulle ha velat, men så är det ibland. Men det har ändå varit en bra helg.
 
På fredagskvällen var jag och Markus ut och gick i det fina vädret, och det är under den promenaden som bilden nedan är tagen. Ser lite trött och sliten ut, men det var så vackert med häggen som blommade så bjuder på bilden ändå! 
 
Nikon D3100 och Tamron 90mm Macro, fotad av Markus.

Om att vara introvert i en extrovert värld

Jag har funderat mycket de senaste åren. På varför jag är som jag är, varför jag reagerar som jag gör. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in någonstans, att jag inte är som andra. Men ju mer man fösrtår sig själv, desto lättare är det också att acceptera att man är som man är. Jag är många saker - en av dem är introvert. Det är därför jag tänkte skriva det här inlägget. 
 
Jag vet inte hur mycket ni vet om att vara introvert eller extrovert. Men jag vet att alla är mer eller mindre av båda. Och att det det inte finns något "fel", det är helt enkelt olika personlighetsdrag. Men i dagens samhälle är det ändå mycket svårare att vara introvert, man ses ofta som lite konstig. Jag har varit likadan så länge jag kan minnas. Men utåt har jag gjort väldigt mycket för att jag har känt att jag har varit tvungen för att passa in. Kämpat, slitit, stressat, gråtit och haft ångest. För att jag är extremt introvert men har försökt leva i vårt extroverta samhälle. 
 
Jag är extremt känslig för ljud, lukter och smaker. Jag hatar att prata i telefon. Jag blir helt slut av att vara ute bland människor (allt från fester, köpcentrum, restauranger osv), jag kan sitta och stirra ut i tomma intet och gråter ofta efteråt för att jag är så utmattad. Jag får ofta ont i magen innan jag ska träffa någon. Jag är extremt känslig för signaler från människor i min omgivning. Jag observerar, analyserar och reagerar på typ allt, även sånt ingen annan ens märker. Jag stänger in mig i mig själv om det kommer för mycket utifrån (tex ljud). Jag tänker konstant. Jag hatar att mingla. Jag har hellre få nära vänner än många bekanta. Jag kan vara svår att förstå ibland. Jag tycker att spontanbesök är jobbiga. 
 
Det finns många test på nätet där man kan se om man är introvert eller extrovert. Man ska kanske inte lita blint på dem, men de kan i alla fall ge en fingervisning. Testet ovan kan man göra här. Vill man läsa mera om ämnet finns det en bra bok som heter "Introvert: Den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. 
 
Men en sak att komma ihåg är att det inte är samma sak att vara introvert som att vara tex osocial. Jag kan tycka att det är jätteroligt att hitta på saker och att träffa vänner. Jag har många bra minnen från fester och andra sociala sammanhang. MEN det tar av mina mentala krafter, så jag måste oftast vila både innan och efteråt. För att få energi däremot så behöver jag fara ut i skogen eller till havet (bort från alla människor och jobbiga ljud) eller ligga och läsa i en tyst och lugn miljö.
 
Men långt ifrån allt är negativt med att vara introvert. Som introvert kan man ofta koncentrera sig länge i sträck, man blir sällan uttråkad och man är dessutom oftast kreativ. Man är självständig och har ofta egna åsikter (istället för samma åsikter som "gruppen"). Man är ansvarsfull, eftertänksam och pålitlig. 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.
 

Det är mycket på gång nu

Jag har haft ganska många lugna veckor det senaste halvåret. Var ovanligt länge ledig i slutet av sommaren, skrev på slutarbetet på hösten och nu har jag jobbat deltid under vintern. Men nu börjar det vara mer på gång igen!
 
Från och med april kommer jag att börja jobba heltid i blombutiken och dessutom fortsätta med en del växtservice vid några företag här i stan. Igår var jag på den första öppna föreläsningen av fyra om genusvetenskap som ordnas här vid Öppna högskolan i Mariehamn. Den handlade om politik som jag annars inte är så intresserad av, men det var ändå en intressant och givande föreläsning, och också roligt att träffa lite nya människor. Annars träffar jag ju i princip bara Markus och kunderna vid blombutiken, jag känner inte så många här. Ikväll kommer också min syster Fanny hit, och imorgon far vi vidare hem till Brändö och hälsar på en stund. Jag har inte varit hem sen i början av året nu, så det ska bli roligt. Sen så får Markus lite egentid här i lägenheten också, det kan han behöva. 
 
Så det är lite sånt som jag har fått veta och har gjort nu under den här veckan. 
 
En bild på mig jag tog för någon vecka sedan:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, tagen med stativ och fjärrutlösare. 

Grattis till studenten!

För någon vecka sedan så blev min syster Lotta student, och nu i helgen tog jag lite studentbilder på henne. Vi tog bilderna ganska sent på kvällen, det var lite kallt, batteriet höll på att ta slut men vi slutade ändå inte innan minneskortet blev fyllt. Så lite bilder blev det. Fanny var med som assistent också, och så körde vi runt lite här och letade fina platser att fota.
 
Två av bilderna vi tog:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm.

Spirres 6-årsfest

Igår hade vår studerandeförening Spiritus hortus årsfest, så då var det dags att klä upp sig lite och fara och äta trerätters, sjunga snapsvisor, ha lite program och sedan efterfest på Kårken. Det var på förra årets efterfest som jag och Markus träffades, så det var roligt att få fara dit med honom i år. Det var nog en riktigt rolig kväll!  Innan vi for till årsfesten samlades vi tre tjejer från min klass och våra pojkvänner och tog lite foton. Det är så roligt att ha sen efteråt, att kunna titta tillbaka på.
 
Så här såg jag och Markus ut igår i alla fall: 
 
Nikon D3100 och Nikkor 18-55mm, fotat med stativ och fjärrutlösare.

Jag lovar, jag lever

Här har det inte hänt något på ett bra tag. På ett sätt är det skönt, jag tror att jag behövde lite bloggpaus. På ett annat sätt har jag saknat att blogga, saknat era fina kommentarer. Men jag har knappt alls fotat det senaste halvåret, så har inte känts så motiverande att ha en fotoblogg då. Och så har jag haft så fullt upp med att försöka få skolan klar i tid och så har jag ju varit så mycket som möjligt med min pojkvän. Det känns så tråkigt att jag knappt alls fotar längre, men jag håller tummarna för att jag ska få tillbaka fotolusten bara det blir varmt och fint ute. 
 
Men vi ska se, jag har så mycket att fundera på nu så jag tänker ta allt lite som det kommer. Jag har bott i Ekenäs i snart fyra år, men nu i höst så flyttar jag antagligen bort. Bort från lägenheten, bort från alla vänner. Flyttar ihop med Markus. Det känns som att jag har blivit vuxen nu. Men ändå inte. Ändå så liten, osäker och förvirrad. Men det blir nog bra till slut!
 
Jag ville bara berätta för er att jag nog lever ännu. Och jag tänker inte sluta blogga helt, men inte heller lika mycket som förut. Från och med nu tänker jag blogga lite nu och då, visa någon bild jag är nöjd med och berätta lite om min vardag om jag känner för det. 
 
En bild på mig från i vintras:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, fotad med stativ och fjärrutlösare.
 
Hur är det med er nuförtiden då? :) 

För att det är lika bra att vänja sig

Nu i höstas skaffade jag glasögon. Jag har aldrig tyckte om glasögon, jag brukar inte ens ha solglasögon på sommaren. Men efter att i flera år ha börjat se sämre och sämre, haft en remiss till optikern i två år och dessutom haft några i min närhet som tjatade på mig, så tog jag tag i det. Skaffade ett par glasögon, ett par solglasögon med styrka i och dessutom kontaktlinser. Så nu använder jag någondera när jag kör bil, har lektion, ser på film eller annars bara känner för att se lite bättre. 
 
Det är skönt att se bra, men jag visar mig helst inte med glasögonen på, känner mig inte bekväm i det. Det var därför jag också ville ha kontaktlinser. Men för att vänja mig tänkte jag att jag lika bra kan visa upp några bilder här på bloggen. Så det var bara det jag ville. Hoppas att ni har en bra dag allihopa! <3
 
Så här ser jag alltså ut med glasögon:
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, taget med fjärrutlösare. 

För man får inte tänka så

 Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, taget med fjärrutlösare.
 
För jag försvinner ibland
Och alla frågar vad jag tänker på
Men jag kan inte berätta
För man får inte tänka så

När man märker att det ligger i släkten

Igår var jag till Karis med Markus och firade att hans mormor fyllde 70 år. De hade samlats hela släkten och vi var först och åt trerätters på restaurang och sedan for vi hem till hans mormor och morfar. Riktigt mysigt med mat, sång och att bara prata lite med alla. Jag har träffat en del av Markus släkt tidigare, men nu fick jag träffa ännu lite nya. Alla är så snälla och söta. 
 
En av de roligaste sakerna under kvällen var enligt mig att se på männen i den släkten. Markus, hans morbror och hans morfar. Saker som jag suckar över när Markus gör och säger, och då jag skämtsamt säger att han är hopplös, samma saker ser jag att de gör och säger. Jag såg på bilder av hans mormor och morfar från när de var yngre, såg hur mycket de påminde om hur jag och Markus är nu. Jag såg så tydligt att det ligger i släkten. Det är gulligt.
 
Jag hade aldrig träffat Markus morbror förut, men han var nog ganska rolig. Det första han sa åt mig, när vi skakade hand på restaurangen var typ: "Hej Charlotte! Eller nej vänta, är det här någon ny?". Det sa han inför hela släkten. Det var ju bara ett skämt såklart, det förstod jag ju, så jag skrattade bara. Och det blev nog mer pinsamt för Markus än för mig. Men så är de allihopa, de kan säga lite vad som helst. Men det är roligt, jag tycker att man ska kunna skämta.
 
En bild på mig och Markus från i höstas:
 
Fotad av Malin med Nikon D3100 och Nikkor 18-55mm.

Var lågan, inte nattfjärilen

Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, fotat med stativ och fjärrutlösare. 

RSS 2.0