You can change the world if you want to

Jag är en människa som ganska få kallar för positiv. Pessimist får jag höra ibland, men själv skulle jag kalla mig realist. Jag vågar öppna ögonen och se också sådant som jag inte skulle vilja se i min omgivning och i resten av världen. Sådant som de flesta blundar för. För att man inte orkar, för att man inte kan må bra när man vet så mycket hemskt, när ens samvete bär tyngden av mänsklighetens synder. Att bara bära sitt eget samvete är tungt nog för de flesta. Istället låtsas man att det inte finns, för det som inte finns behöver man inte må dåligt över och man behöver inte heller ändra på sitt eget beteende för att göra något åt det.
 
Men ibland fylls jag ändå av en sådan glädje och lycka. En kärlek för världen vi bor i. Den är fylld av mycket ondska, men det finns också så mycket värme, kärlek och glädje i den. Små ljus i mörkret. En liten blomma vid vägkanten. Ett vänligt ord av en främling. En bil som lämnar plats i trafiken. Jag fastnade i en trafikrusningen idag på väg hem från jobbet. Jag väntade på att få köra in i en rondell, det var lång kö framför mig. Men de som redan var i rondellen lämnade plats. Inte bara en person utan flera stycken gjorde det frivilligt. Stannade upp några sekunder så att vi, en efter en, slapp vänta ännu några minuter. En sådan liten gest när jag var på väg hem från jobbet fick mig att känna mig alldeles varm och fylld av kärlek. 
 
Jag är fortfarande realist, men jag tror att ju mer vi fyller världen med värme, kärlek och omtanke om alla andra vi delar planeten med, desto mer värme, kärlek och omtanke kommer vi själva också få ta emot från omvärlden. Jag har gett mer av mig själv senaste tiden, och nu äntligen börjar jag känna hur jag också får mer tillbaka. Det känns som att saker äntligen börjar gå åt rätt håll på något sätt. Jag tror det är karma. 
 
 

När man gör plötsliga ändringar i dieten och naglarna ser förskräckliga ut...

Jag har alltid haft väldigt långa naglar. För långa enligt många människor. Passligt långa enligt mig själv. Jag har blivit kallad häxa och oräknerliga gånger fått höra att det ser äckligt ut. Men jag har gillat det, så varför bry mig om vad de tycker? Jag har dessutom alltid varit ute, hållit på med djuren eller växter, jag har sommarjobbat ett antal år i växthus, jag har gått två praktiskta utbildningar och jag jobbar också nu ute som trädgårdsarbetare året runt. Det har aldrig hindrat mig. När jag var yngre tyckte jag att det var lite obehagligt att klippa naglarna, jag gillade inte ljudet. Jag är fortfarande inte så förtjust i det och jag gillar ju att ha långa naglar, däremot klipper jag dem lite oftare nu för de sliter hål på fingertopparna på mina arbetshandskar genast annars. Fast jag har ju fortfarande långa naglar enlig de flesta. Långa, starka och tåliga. 
 
Det här trots att jag inte har tagit hand om dem på något speciellt sätt. Jag har utsatt dem för otroligt mycket slitage genom allt utomhusarbete. Jag har dessutom inte ätit speciellt hälsosamt hela livet, eftersom jag har ätit en "normal diet" men lämnat bort största delen av köttet. Ni vet, man ska ju äta andra proteinkällor och vitaminer och blablabla om man inte äter kött. Men naglarna har inte brytt sig, de har växt som ogräs ändå. 
 
Mina naglar 2014-2016:
 
Ett litet urplock av bilder jag hittade när jag snabbt gick igenom bildarkivet.  
 
Ända tills för ungefär ett halvår sedan. Då - nästan från en dag till en annan - var naglarna katastrof! De gick av utan att jag ens hade rört något, de lossnade flagor som jag drog bort från naglarna flera gånger om dagen. Dum som jag var tog jag ju inga bilder på när de var som värst, men på bilden nedan ser ni ju ungefär hur det såg ut med sprickor och flagor. Jag fick typ panik, mina naglar har ju alltid varit så starka och bra! Jag läste någonstans att det tar 3-4 månader för nageln att växa ut, och räknade att för ganska exakt så länge sedan hade jag över natten slutat med mjölk, smör, yoghurt, grädde och ägg. Jag hade blivit vegan. Och uppenbarligen gillade inte naglarna det. I ca två veckor var naglarna så dåliga att jag på allvar övervägde om det var ett bra beslut att bli vegan (med tanke på min egen hälsa) eftersom naglarna ofta speglar hur resten att kroppen mår. Och de såg ju verkligen inte bra ut. 
 
Mina naglar under den "dåliga" perioden: 
 
 
Men efter de där två veckorna så var naglarna på bättringsvägen, så var det bara tummen på bilden som ännu såg lite sliten ut. Lika plötsligt som naglarna blev dåliga, lika plötsligt blev de alltså bra igen. Nu är de precis lika långa, starka och tåliga som innan. Det jag kan konstatera är alltså: Vegandieten är på intet sätt dålig för min kropp och mina naglar, men kroppen fick antagligen en chock under övergångstiden som speglade sig på mina naglar. Man brukar ju alltid varit väldigt noga när man byter foder åt till exempel hästar, inte för att nya fodret skulle vara sämre utan helt enkelt för att kroppen och matsmältningssystemet behöver få lite tid att anpassa sig till det nya. Och när min kropp anpassade sig till den mjölk- och äggfria dieten så gick det nog lika bra med mina nya diet baserad på vegetabiliska alternativ. Så, gör ni förändringar så ge det en tid innan ni säger att det funkar eller inte! 
 
Mina naglar nu: 
 
 
Har ni någon erfarenhet av liknande? 

Att vara emot något för att man inte vet

Alla människor har fördomar och förutfattade meningar om saker som de egentligen inte har så mycket kunskap om. Att vara rädd för nya saker, att vara osäker och avståndstagande mot sådant man inte känner till, det är väldigt vanligt.
 
Jag tänkte berätta ett exempel från för några veckor sedan:
 
Jag har aldrig tyckt speciellt mycket om att laga mat, men i takt med att jag började äta mer veganskt så började jag experimentera mer och mer. Nu lagar jag mat mycket oftare än tidigare - och mycket bättre mat lagad från grunden. Min pojkväns mamma och mormor har under de senaste åren alltid tyckt att "Markus håller på att försvinna", att jag "måste laga ordentligt med mat till Markus så att han klarar sig". Lite gammalmodigt kan jag tycka att förvänta sig att jag ska stå för matlagningen - speciellt med tanke på att Markus tidigare lagade största delen av maten. Hur som helst - de tyckte att Markus hade blivit klenare och ville att han skulle äta ordentligt (så som äldre ofta oroar sig). 
 
Men nu när vi var dit för några veckor sedan så tyckte mormodern att Markus såg så bra ut, han såg så fin ut och såg ut att må bra. Jag såg också jättebra ut, "rund och med lyster". Kort och gott såg vi både välmående ut - inte klena och beninga men inte heller tjocka. Jag tyckte att det var roligt att höra och berättade om hur mycket oftare jag lagar mat nuförtiden och det tyckte hon att var bra. 
 
Senare när de skulle äta lunch bjöd de med oss och när de erbjöd fisk sa jag att jag inte äter det, att jag är vegan. De visste de inte och de visste inte heller vad det innebar att vara vegan och började ställa frågor om vad jag kunde och inte kunde äta. Jag berättade lite kort och svarade på deras frågor. Sedan sa Markus mormor förskräckt och nästan uppfodrande: "Markus du får aldrig bli så där!".
 
Ganska komiskt tyckte jag med tanke på hur välmående han någon timme tidigare såg ut efter att ha ätit mycket mer veganskt under flera månader än han någonsin tidgare hade ätit. Att hon sa så ser jag därför helt och hållet som en slags rädsla och osäkerhet inför det okända och nya. Hon visste inte riktigt vad det betydde och innebar, det var så annorlunda jämfört med hennes världssyn så första reaktionen blev bara att hon inte ville att barnbarnet skulle bli så. Även om han uppenbarligen såg ut att må bra av det.
 
Några (fula) mobilbilder på vegansk mat vi har ätit under det senaste halvåret:
 
 
 
 
 
 

Att vara kärringen mot strömmen - och att vara stolt över det

Jag inser saker om mig själv varje dag. Jag tänker och funderar, jag ifrågasätter, jag reflekterar, jag omvärderar och jag lär mig mer hela tiden. Jag läser mycket så kallade självhjälpsböcker, jag läser artiklar inom psykologi och beteendevetenskap och jag ser dokumentärer. För mig känns det som att många har skygglappar på och bara ser en strimma rakt fram av det de vill se. Jag har ju såklart också varit så till viss del - vi växer upp och får lära oss det. Många vill inte ens se saker som pågår i sin omgivning eller i resten av världen, de vill inte ens ifrågasätta sina normer och värderingar. Det är ju lättast att bara fortsätta som man alltid har gjort. Men bara för att det är det lättaste alternativet så betyder det inte att det är rätt. Att vägra se sanningen betyder inte att sanningen försvinner. En lögn utklädd till sanning är inte heller sanning. 
 
Nu menar jag inte att allt jag tycker och tänker automatiskt är sanning - absolut inte! Det jag gör som många andra inte gör är att jag ifrågasätter och kommer fram till ett eget svar. Bara för att majoriteten tänker på ett sätt och gör på ett sätt betyder det inte automatisk att jag följer efter och gör på samma sätt. Tvärtom. Jag vill bilda mig en egen åsikt och uppfattning om saker. Majoriteten har inte alltid rätt. Majoriteten vill tyvärr ofta ta den lättaste och mest bekväma vägen. På grund av det här får jag ibland höra att jag är "kärringen mot strömmen". Ju mer öppen jag är med vad jag tänker och tycker - desto oftare får jag höra det. Men samtidigt, varför ta det som kritik? Jag ser det som en bra sak och även om samhället i stort kanske inte uppskattar den här typen av människor så tror jag ändå att vi behövs på många sätt. De där som vågar tänka och göra annorlunda. 
 
Med det sagt vill jag förtydliga att jag på intet sätt är en bättre människa än någon annan, men att jag tycker att vi kärringar mot strömmen ofta i alla fall har en tanke och ett mål med vart vi är på väg - vi flyter inte med och tar den enklaste vägen. Så alla ni andra som är som mig, våga fortsätta vara kärringen mot strömmen!
 

Opererat bort visdomständerna

Nu har jag varit med om min första operation, och jag har också fått mina första stygn. Eller nu och nu - för ganska exakt två veckor sedan egentligen. Visdomständerna har hållit på att växa ut här nu ett bra tag, säkert i mer än ett år. Det gick väl ganska bra, men i perioder tog det väldigt ont både i tanden, käken och upp mot ögat. Men jag härdade ut, så som jag ofta gör. Man ska ju inte klaga för minsta lilla liksom. Men för ungefär en månad sedan fick jag riktigt ont i nedre käken på ena sidan, jag kunde knappt äta och det gick inte över även om jag väntade några dagar. Så då for jag till tandläkaren redan samma dag där de konstaterade att den var inflammerad och att jag antagligen borde ta bort alla visdomständer. De kunde inte operera bort dem, men de drog bort övre tanden på den sidan jag hade ont - så att trycket på den skulle minska i alla fall. 
 
På bara några dagar kändes det mycket bättre, men tandläkara tyckte ändå att jag skulle ta bort allihopa. Dels för att hindra upprepade inflammationer och dels för att de var svåra att hålla rena. Jag blev gärna av med dem, de har tagit ont, de är svåra att komma åt med tandborsten och dessutom tycker jag inte att de gör någon nytta alls. Så jag fick en remiss till en tand-/käkkirurg. Dit för jag några veckor senare (alltså för två veckor sedan nu) och på 45 minuter drog de ut den andra tanden i överkäken och opererade bort både i nedre.
 
Själva operationen var ingen fara, det kändes knappt och det gick snabbt för mig. Man fick väldigt mycket och stark bedövningsmedel, totalt 14 sprutor tror jag det var. Efteråt blödde det en del och man fick inte äta på ganska länge vilket var jobbigt med tanke på att jag inte hade ätit på ett tag. Jag var också otroligt svullen på ena sidan i ungefär en vecka och kunde knappt gapa alls. Så det blev flytande mat i en vecka nästan. Men speciellt ont gjorde det inte. Stygnen irriterade en hel del däremot, de kliade så jag höll på att bli galen! Det var faktiskt nästan det värsta.. Både nedre tänderna var inflammerade och jag  fick feber efter operationen, så det kändes bäst att ta en antibiotikakur. Jag bev sjukskriven i tre dagar också. Stygnen har lossnat nu under de senaste dagarna (de smälter av sig själv) och blåmärket på kinden börjar äntligen försvinna. Allt känns ganska bra nu också, förutom att det har blivit som ett hål på vardera sidan nere där jag är rädd att mat ska fastna. Tandköttet vill inte växa ihop riktigt liksom. Men förhoppningsvis blir det också bättre av sig själv med tiden.
 
Oj, vad text det blev nu. Jag hade tänkt berätta lite annat också, men jag har inte skrivit på länge nu och orden bara forsar ut, så jag tror det här får räcka för idag. Men annars har det väl inte hänt så mycket heller, så jag tror ni klarar er. Har någon av er förresten dragit ut/opererat bort någon visdomstand? Berätta! 
 
Jag tror inte att ni vill se en bild på mig, så här är en gammal sommarbild istället:
 
 

Trött på teknik

De senaste månaderna har jag varit otroligt trött på det mesta som har med teknik att göra. Jag har typ velat teknikstrejka totalt och flytta ut i skogen utan varken el eller internet. Nej kanske inte så drastiskt, men jag har verkligen blivit trött på alla de här tekniksakerna vi ska hålla på med dygnet runt nästan. Datorn har jag knappt använt alls på flera månader, mest bara när jag har behövt betala en räkning. Mobilen har jag många gånger velat slänga bort. Eller åtminstone avinstallera facebook. Systemkameran rör jag inte så ofta heller. 
 
Nu sitter jag på färjan på väg för att hälsa på mina föräldrar på Brändö. Så nu när jag ändå hade datorn framme (hade en sak jag måste fixa) så tänkte jag bara blogga lite snabbt. Sen ska jag ta fram en gammal hederlig bok och äta en smörgås. Och lite vindruvor. Men först ska jag sitta här och stirra in i datorskärme och berätta hur trött jag är på datorn och mobilen och internet. Alltså visst, det finns många bra sidor med tenkiken och på många sätt är den fantastisk. Men samtidigt känns det som att många människor har glömt hur fantastiskt den riktiga världen är! Har ni sett var vackert det är ute nu? Solen som skiner, alla blommorna, träden som börjar få blad, alla fåglar som kvittrar.. Det är ganska underskattat tycker jag. 
 
Jag har ganska mycket jag skulle vilja skriva och berätta, men samtidigt har jag tappat lusten till det. Jag har tröttnat på att sitta framför datorn, jag har så mycket annat jag vill göra. Vi får se hur det blir i framtiden, men just nu vill jag i alla fall fokusera på och njuta av allt det vackra som finns runt omkring oss men som man så ofta missar för att man stirrar ner på mobilen. 
 
 

Mer filosofiska funderingar än fakta på fakta

Nu har det gått ungefär en månad sedan jag senast bloggade. Jag har funderat på bloggen i princip varenda dag, oftast flera gånger. Ibland har det känts skönt att "ha slutat blogga", att slippa all stress med det, men ofta har jag också kommit på något jag skulle ha velat skriva om och då saknat att blogga. Det är alltså ganska tudelat det där. Så ska jag vara helt ärlig så har jag fortfarande inte helt bestämt mig hur jag ska göra. 
 
Det jag har kommit fram till nu i alla fall är att jag vill fortsätta blogga, men utan att sätta så stor press på mig själv. Jag kommer inte försöka blogga flera gånger om dagen, utan nu får ett inlägg i veckan kanske duga. Eller två i veckan. Eller ett i månaden. Jag kommer helt enkelt blogga när jag vill och har lust och när jag har något jag vill skriva eller berätta om. Läser två personer det får det vara så, läser hundra personer det så är det roligt men det ska ändå inte vara det viktigaste med min blogg. Det jag vill med min blogg är inte att rada upp fakta på fakta varför djurindustrin är dålig (även om jag självklart kommer ha en del fakta i mina inlägg). Det jag vill är väcka tankar och funderingar, få människor att se saker på ett nytt sätt och kanske ifrågasätta hur saker ser ut runt omkring en. Det kommer alltså vara mer filosofiska funderingar, än en text med hundra källhänvisningar till diverse källor. Jag kan ange källor om jag vill, men det ska inte vara poängen med min blogg. Vill ni ha fakta finns det mycket bra på Djurens rätts hemsida. Vill ni istället ha filosofiska funderingar kommer ni hitta sådant på min blogg. Känner jag för det så kommer det kanske några vardagsinlägg och lite bilder ibland också. Vi får se helt enkelt. 
 
Sådär, välkommen tillbaka! 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Ni som läser bloggen - varför gör ni det?

Jag har fortfarande inte riktigt bestämt vad jag ska göra med bloggen, därav den dåliga uppdateringen. Jag känner att det är ganska meningslöst att blogga om min vardag, vem bryr sig om det liksom? Samtidgt har jag haft inriktningen fotografering på bloggen (med blandade resultat), men nu känns det inte lika roligt längre. Det finns så många andra som är mycket duktigare på att fotografera, och jag vill bidra med något. Förändra världen till något bättre. Det kommer jag knappast lyckas med med mina medelmåttiga bilder som i slutändan inte betyder något. Jag har lite tappat fotolusten just därför - det känns så onödigt. Det jag nu brinner mest för är orättvisor i världen. Främst när det gäller hur vi behandlar djur, men också oträttvisor mellan könen, nationaliteter osv. Det är ju där jag vill göra en förändring i världen. Det åstadkommer jag varken med att blogga om min vardag eller att blogga om fotografering. Men samtidigt vet jag inte hur det blir om jag byter inriktning och bara bloggar om de här ämnena. Hur länge kommer jag ha något att skriva? Bryr sig någon om att läsa det jag skriver? För det är ju samma sak här - det finns ju andra som är bättre än mig på allt. Därför vet jag inte ens om det är någon nytta att jag fortsätter skriva. Men samtidigt tycker jag ju om att skriva, jag tycker om att få kommentarer och ha kontakt med er läsare. Bloggen har ju varit mitt största fritidsintresse i många år, vad ska jag göra om jag inte längre bloggar? 
 
Därför tänkte jag att jag skulle fråga er som av någon anledning kikar in här. Varför läser just du bloggen? Vilka inlägg tycker du bäst om och vad ska en blogg innehålla för att du ska fortsätta läsa den? Jag skulle verkligen behöva er hjälp och skulle uppskatta om ni tog er tiden och svarade! :)
 
Två bilder på mig tagna häromdagen:  
 
  
Min livskris ledde till att jag en dag förra veckan tog saxen och klippte av en rejäl bit av mitt hår. Har inte haft så här kort hår sedan någon gång i lågstadiet, men det känns bra. Jag behöver förändring just nu. 
 

Livskris, bloggfunderingar och tankar om ett utopiskt samhälle

Nu blir det antagligen ett ganska långt och flummig inlägg. Jag har så mycket jag har tänkt på - och fortfarande inte kan bestämma mig om. Om livet i stort, och speciellt när det kommer till bloggen.
 
Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och innan det bloggade jag ett par år på andra bloggar. Jag har alltså bloggat utan uppehåll sedan jag var 17-18 år gammal, och det börjar ta ut sin rätt. Jag har alltid väldigt höga krav på mig själv och medan jag har bloggat har jag dessutom studerat eller jobbat samtidgt. Jag har aldig tjänat ens en euro på att blogga, ändå har det tagit upp en otroligt stor del av min fritid. Varje inlägg tar längre tid än man tror att skriva (speciellt åsiktsinläggen) och eftersom jag dessutom har höga krav på både bra texter och bra bilder så sitter jag och redigerar bilder i timtal. Plus all tid som går åt att fotografera för att ens ha bilder. Det allra värsta är att man aldrig blir klar. Dag efter dag, år efter år. Man kan alltid blogga oftare, bättre, finare bilder, mer välskrivna texter, svara på fler kommentarer. Det leder till att jag i princip dygnet runt varje dag sitter och tänker på bloggen, det leder till att jag på flera år knappt har kunnat slappna av och "bara vara" - hela tiden har jag dåligt samvete för att jag skulle vilja ha en bättre blogg. Som sagt, utan att ens tjäna en euro på det. Skulle jag vara bloggare på heltid skulle det vara en annan sak, men att ha några få läsare och blogga på fritiden så gör det inte värt att hela tiden må så här. Jag märkte det när jag var på Aruba. När jag knappt bloggade, utan istället bara njöt av solen, lugnet, en bra bok och att bara vara. Jag vet inte när jag senaste bara har latat mig så länge. 
 
Jag tycker om att blogga, jag tycker om att fotografera och jag tycker om att skriva. Men samtidgt vet jag inte om det är värt det. Jag har många gånger funderat på att ta paus från bloggen på obestämd tid, nu senaste veckorna har jag också på allvar funderat på att helt lägga ner bloggen. Men samtidigt brinner jag för att sprida kunskapen om hur vi behandlar djur, skriva texter för att få människor att fundera på hur det ser ut i verkligheten och våga ifrågasätta dagens samhälle och djursyn. Och det gör jag ju här på bloggen. Jag har funderat på att kanske helt göra om bloggen istället, och skippa fotodelen och vardagsinläggen. Bara skriva om djur. Eller som sagt - helt lägga ner bloggen. Fast samtidgt vet jag inte, jag känner mig så tudelad med allt. Jag har satsat så otroligt mycket på den här bloggen, ska jag bara lägga ner den sedan? 
 
Med livet i stort tror jag också att jag har någon sorts livskris. Jag skulle vilja satsa min tid på att göra något för att förändra världen, men samtidgt måste jag ju jobba för att tjäna pengar. Det känns som att jag har fastnat i någon sorts hamsterhjul där jag bara vill att varje dag ska ta slut, dag efter dag. Vad är meningn med allt? Jag funderar på att studera vidare, kanske om något år. Jag har hittat mitt ämne tror jag: filosofi. Jag har alltid varit en tänkare, och många gånger fått höra att mina förslag på hur samhället borde se ut bara är en utopi. Naivt och orealistiskt. Att det kanske skulle vara bra, men att världen aldrig kommer se ut så. Samtidigt känner jag att för hundratals år sedan sa majoriteten samma sak om dem som tyckte att kvinnor borde ha samma rättigheter som män - inte bara var männens ägodelar. De som sa att kvinnor visst kan tänka och gå i skola och jobba. Eller de som sa att mörkhyade människor visst har samma värde som oss, att vi inte kan ha dem som slavar utan att vårt samhälle borde se ut så att alla jobbar och alla tjänar på det. De som tyckte så fick också höra att de var naiva, att deras "drömvärld" var orealistiskt. Och ända blev den så. Jag hoppas - och tror - att världen i framtiden kommer att förändras när det gäller synen på djur också. Att man om 200 år kanske ser tillbaka och tänker: "Vilka barbarer de var då i början av 2000-talet, åt de faktiskt lik? Tyckte de faktiskt att de var värda mer än de andra underbara varelserna de delade världen med?". För så känner jag - det är ju alldeles barbariskt att döda i onödan! Tänkt att gå till butiken och se hylla efter hylla fyllda med likdelar? Och att dricka bröstmjölk från andra djur - fast man är vuxen! Hur kan vi kalla oss moderna människor? Men som sagt, nu får jag höra att det är en utopi. Jag får antagligen inte uppleva ett samhälle som ser ut som jag vill - men jag håller verkligen tummarna och hoppas och tror att vi är på väg ditåt. 

 
Kommentar från det här inlägget


Jag tänkte lite snabbt svara på kommentaren ovan också, jag tycker att den passar ganska bra nu här när jag har skrivit om utoipska samhällen. För här i kommentaren kommer det ju fram väldigt bra - jag är naiv och orealistisk och så jag föreställer mig världen är minst sagt löjligt. För att inlägget inte ska bli allt för långt så blir det ett ganska kort svar, hoppas att det duger. Hästar och hundar var en gång i tiden bara arbetsdjur, ändå betalar miljontals människor nu för att ha de här djuren hemma utan att tjäna något på det. Tydligen är människor villiga att betala för dem bara för sällskapet. Kor går att rida på och grisar kan bli både rumsrena och gå i koppel - förhoppningvis kommer någon betala frivilligt för det också när kornas och grisarnas liv värderas högre än en slit-och-släng-sak. Vallodling är inte alls nödvändigt i jordbruket heller - bästa sättet att tillföra näring och struktur till marken är via en gröngödslingsvall (ett- eller flerårig som innehåller bland annat klöver som fixerar kväve från luften och sedan plöjs ner i åkern). Vanlig gräsvall kommer dessutom fortsätta finnas till hästarna. 
 
Vi ska inte "befria alla djur och släppa dem lösa i skogen", det skulle som du skriver aldrig fungera. Däremot kan vi sluta tvångsinseminera alla djur, och på det sättet så minskar sakta antalet produktionsdjur. Efter ett antal år så är alla borta. Skogens djur tycker jag att kan få sköta sig själv. Här på Åland konstaterades det till exempel i höstas att vår jakt har försvagat älgstammen otroligt - vi människor är inte så bra på att ta fram en stark och frisk älgstam eftersom vi med våra vapen skjuter de stora och starka, inte de svaga och sjuka som naturligt skulle dö. Jämför man värdet av en bondes rapsåker och en hjorts liv tycker jag att bonden får bygga ett staket eller något. Och vargar har också ett värde, bara för att vi är rädda för dem har vi ingen rätt att förbjuda dem från att vara nära oss. Låt naturen sköta sig själv, jag tror att det blir bäst så. 
 
Vill du veta varför jag tycker rovdjur får äta kött men inte vi kan du läsa här. Vi är dessutom inte ett rovdjur - vi är allätare. Du skriver att det finns djur i världen av en orsak. Kanske du har rätt, men glöm inte bort att du själv är ett djur. Tycker du att du ska få äta korna kan du inte bli arg om vargen äter dina barn. Det tycker jag i så fall att är dubbelmoral - då tycker jag att du är en hycklare. Vi är alla djur och jag tycker att vi så långt det är möjligt ska leva i harmoni med varandra. Det kanske är en naivt och orealistiskt - en utopi - men det betyder inte att det inte är så världen borde se ut och förhoppningsvis ser ut i framtiden. 

Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag uppmärksammas kvinnors situation i hela världen och ojämställdheten mellan kvinnor och män. Både viktigt och bra tycker jag. Som jag skrev i ett inlägg häromdagen firade jag det genom att fara på feministfest i lördags kväll. Firar ni kvinnodagen på något sätt i år? Ikväll är det tjejkväll på stan här i Mariehamn, med erbjudanden och bubbel och så, läste jag i tidningen. Kanske jag far ut och ser en sväng. 
 
Jag brukar inte göra något extra vanligtvis, det viktigaste är ju det dagliga arbetet för att få till en förändring. Det är bra att det ordnas evenemang för att uppmärksamma kvinnors situation men samtidgt kan en dag per år inte hokus pokus ändra allt. Det viktiga är ju som med allt annat att öka kunskapen och förståelsen, ändra på attityder och fördomar och låta alla vara sig själv. Oberoende om de är kvinnor eller män. 
 
Vad tycker ni att är det viktigaste för oss att göra för att vi ska få ett jämställt samhälle? 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Några tankar

- Hur sminkar man sig om man ser väldigt dåligt och använder glasögon? Jag började fundera på det efter att jag läste på blondinbellas blogg, hon använder ju vanligtvis linser, men en dag skulle hon ha glasögon. Man kan ju inte ha på glasögonen när man sminkar sig runt ögonen, men om man inte har på dem så kan ju sminkningen se ut hur som helst? Eller är man bara så van med det att man kan sminka sig utantill? Har ni någon erfarenhet av det här? 
 
- Hur gott är inte rooibos-te? Första gångerna jag drack det tyckte jag att det smakade lite konstigt, men nu älskar jag det. Det är milt, sött och fruktigt. Dessutom är det koffeinfritt och nyttigt. Har ni smakat? Vad tyckte ni? 
 
- Vad härligt det är med lediga morgnar! Idag är jag ledig, och fast jag stiger upp ganska tidigt ändå så är det ju bara så underbart att sitta och spela lite och äta frukost i lugn och ro. Att slippa stressa och tvinga i mig tills jag mår illa. Tänk vad skönt om alla morgnar skulle vara så här. 
 
- Jag är så trött på alla mina kläder och så sugen på att köpa nytt! Inte så där som jag brukar vara, utan nu tittar jag mitt i allt på alla möjliga kläder och färger som jag tidigare inte har tyckt om. Hände det månne något när jag fyllde 25? Blev jag mitt i allt vuxen eller något? 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

S som i Sara

Jag har sett en utmaning både på facebook och på Moas blogg, som jag tänkte att jag också skulle göra. Den går ut på att alla svaren ska börja på samma bokstav som ens namn börjar på. 
 
 
Jag heter: Sara
Jag är: Speciell. Det tror jag att de flesta som känner mig håller med om. Sedan om det är bra eller dåligt är en annan fråga. 
Jag har: Slitet hår. Jag borde kanske klippa av det, men gillar ändå mitt långa blonda hår. 
Jag är rädd för: Skorpioner. Ormar, spindlar och de flesta andra djuren går okej, men skorpioner tycker jag verkligen att är obehagliga. 
Jag är inte: Sportig. Jag tycker varken om att utföra sport eller att titta på sport, så ingen skulle nog komma på idén att kalla mig sportig. 
Jag sjunger: Sådär. Hellre än bra, som man brukar säga. Gillar Singstar och att skråla med till musiken i bilen, men skulle aldrig komma på tanken att ställa upp i Idol. 
Jag gillar: Semester. Som studerande med sommarjobb får man inte semestra så ofta, men nu som fast anställd har jag äntligen en semester att se fram emot. Största fördelen med fast jobb kanske? Semestern på Aruba var inte heller helt fel, det är härligt att se lite nytt och hinna njuta av allt runtomkring en. 
Jag äter: Sakta. Eller långsamt som man kanske brukar säga, men ni förstår vad jag menar. 
Djur jag påminner om: Svin kanske, haha? Nä men tittar man på grisars ögon så påminner de väldigt mycket om människoögon, och grisar är både smarta och påhittiga. Värda mycket mer än att hamna på någons tallrik tycker jag.
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm.

Det är härligt att flyga

Jag har alltid velat kunna flyga, ni vet typ om man skulle kunna välja en superkraft så skulle jag välja det. Jag drömmer till och från mycket mardrömmar och har gjort det så länge jag kan minnas. I dem blir jag jagad, någon vill döda mig. Men jag har en fördel - jag kan flyga! Eller jag har lärt mig flyga ska vi säga. I början kunde jag inte flyga varken långt eller högt, jag var tvungen att landa ofta och ta sats igen. Det var en hemsk känsla när man märkte att man måste mellanlanda igen, och såg hur de som jagade mig väntade där nere och jag kunde inte göra något. Med åren har jag blivit bättre på att flyga i min drömvärld. Vissa gånger kan jag flyga nästan hur länge som helst, men ibland måste jag fortfarande ner och ta sats igen. Att kunna flyga har därför varit ett sätt att fly för mig, eller sätt att komma undan alla de onda och istället söka trygghet någon annanstans. 
 
Men nu i min vakna värld så har mina flygkunskaper inte utvecklats i samma takt, här är jag tyvärr ganska bunden till marken - om jag inte använder hjälpmedel. Till exempel ett flygplan. Det är inte alls samma känsla att flyga själv i mina drömmar och att åka flygplan, men det är ju i alla fall ett steg åt rätt håll. Så jag tycker om att åka flygplan. 
 
Många tycker att det är obehagligt, men jag har aldrig varit rädd för att flyga. Jag tycker att säkerhetskontrollerna är jobbiga, jag hatar att lämna ifrån mig bagaget och jag får ofta obekvämt om jag flyger många timmar. Men jag gillar ändå att flyga. Att vara omgiven av så mycket tom luft, att kunna se ner på molnen eller marken under sig, suget i magen när man startar och landar. Det är härligt tycker jag.
 
Tycker ni om att flyga?
 
Flygresan till Aruba: 
 
 Nikon D3100 och Sigma 17-50mm.

Dygnets timmar räcker inte till!

Alltså det är helt hopplöst, det är så mycket jag skulle vilja hinna med, men dagarna går så snabbt. Idag har jag varit ledig, men jag har knappt hunnit göra något alls känns det som. Eller jag har väl tvättat några maskiner tvätt, vikt in ren tvätt, gjort lite växtservice hos ett företag, lagat lunch, svarat på kommentarer på bloggen, gått igenom en massa bilder, valt ut Arubabilder att publicera på facebook och lite annat sånt. Men jag har ju så mycket annat jag skulle vilja göra! Jag har en massa jag skulle vilja skriva här på bloggen, jag har bilder att redigera, jag har massor med idéer till eventuella framtida böcker. Plus tråkiga saker som att fara till banken. 
 
Ändå jobbar jag bara 60% nu under vintern. Snart ska jag ju börja jobba 100% igen, då kommer jag ju hinna med ännu mindre. Jag har så mycket inspiration till mina egna projekt, helst skulle jag bara vilja satsa på det. Men samtidigt är det inget jag tjänar pengar på, så då kan det ju bli lite svårt att klara sig i längden. Sedan så är det alltid så mycket att göra här hemma, tvätt, städning och matlagning. Plus att jag skulle vilja hinna slappna av däremellan med en bok och lite yoga också. Hur hinner alla andra? Just nu känns det som att jag satsar lite halvhjärtat på allt, men då kommer ju inget lyckas. Det är svårt tycker jag.. 
 
Jag saknar redan lugnet på Aruba: 
 
   

Be kind to them

 
 
 

Inlägg i skorna

Under mellandagsrean köpte jag ett par ballerinaskor i en härlig färg. Jag har mest bara svarta skor och några par vita, så kände att jag ville ha en färgklick för att muntra upp. De här fick komma med nu till Aruba också.
 
Jag brukar inte kunna använda den här modellens skor - eller andra lite plattare skor överhuvudtaget. Jag har ganska mycket problem med fötterna och får lätt ont om jag går med dåliga skor. Så ont så jag bara vill sitta ner och gråta. Men en sak som gör stor skillnad enligt mig är de här inläggen som ni ser på bilden. De köpte jag också vid samma tillfälle som skorna. På bilden är de bara lösa, men de har klister under, så man sätter fast dem så det känns bra. Inläggen hjälper vid förfotsproblem och plattfotsproblem, kostade ca 10 € och är väldigt smidiga eftersom de ryms i de flesta skor. 
 
Nya skor och nya inlägg:
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Ämnen som berör mig

Ofta handlar ju rädsla och motstånd om okunskap. Man har vuxit upp med vissa tankar och värderingar, och det finns en slags trygghet i det. Om någon sedan kommer och säger att man har fel och tänker på fel sätt kan man ju känna sig attackerad, och då försvarar man ju sig ofta. Oberoende om den andra hade en poäng i det den sa eller inte. Därför tycker jag att det är viktigt att sprida kunskap, skapa diskussion och våga prata också om mindre bekväma och enkla ämnen. Det här skrev jag mer om i det här inlägget
 
Jag har läst otroligt mycket i mitt liv. Jag har läst romaner, faktaböcker, artiklar. Jag har funderat på saker jag har läst, fortsatt leta upp andra böcker eller undersökningar som berör samma ämne och sedan utgående från det skapat min uppfattning. Jag har i grunden ganska starka värderingar om vad som är rätt och fel, och det har också blivit grunden i mycket av mina åsikter. Jag har också sett många timmar på dokumentärer om alla tänkbara ämnen. Jag tycker att man måste göra så för att kunna bilda en ordentlig uppfattning om något, annars blir det för mycket baserat på fördomar och myter. 
 
Om man vill hitta en gemensam nämnare mellan de ämnen som berör mig lite extra kan man nämna orättvisor och ojämlikhet. Mellan djur och människor, mellan kvinnor och män, mellan mörkhyade och ljushyade, mellan homosexuella och heterosexuella. Allt handlar ju egentligen om den ojämlikhet som finns mellan olika grupper i vårt samhälle, och hur gruppen med makt hela tiden utsätter den svagare gruppen för orättvisor.
 
Enligt mig är det ganska enkelt: vi är alla värda lika mycket och ingen har rätt att med mening utnyttja eller skada/döda någon annan. Varken vit eller svart eller man eller kvinna. Varken ko eller hund eller gris eller häst.
 
Vi har alla varsitt liv som vi har rätt att leva.
 
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm.

En mysig och nyttig frukost

Jag har aldrig varit en frukostperson. Om jag äter genast när jag vaknar på morgonen får jag ofta ont i magen eller börjar må illa - men äter jag inte så blir jag yr och svimfärdig och kan knappt göra något alls. Så jag har alltså lärt mig att jag helt enkelt är tvungen att äta frukost. Jobbdagar stiger jag upp nästan en timme tidigare än jag skulle behöva, bara för att jag ska ha tid att äta i lugn och ro. Men de lediga dagarna är bäst - att äta frukost så länge man vill är underbart! 
 
Här på bilden ser ni en både god och nyttig frukost, som jag gärna äter på mina lediga dagar. Chiapudding med vaniljsmaksatt sojamjölk och blåbär, apelsin och koffeinfritt rooiboste. Det är en bra början på morgonen tycker jag. 
 
Vad tycker ni om att äta på morgonen? 
 
 
Nikon D3100 och Micro Nikkor 40mm.

Träning som passar dig mentalt

Jag har aldrig varit speciellt sportig. I grundskolan gjorde jag som de flesta andra, hade gympa i skolan och spelade fotboll och höll på med friidrott på fritiden. Inte för att jag älskade det, utan mest för att det var så alla andra gjorde. Efter grundskolan har jag i perioder tvingat mig tull gymmet, deltagit i någon mediskurs och promenerat. Men mest legat hemma. 
 
Nu hade jag tänkt ta tag i träningen igen. Stärka musklerna, speciellt ryggen. Öka konditionen ett snäpp. Bli lite rörligare. Jag var på väg till gymmet i någon vecka, men bara tanken på det fick mig att bli på dåligt humör. Jag tycker inte om att vara på gymmet. Därför bestämde jag mig - jag ska bara hålla på med den träningen jag mår bra av, och bara så mycket jag vill! 
 
En sak som jag tror att är väldigt viktig när man väljer träningsform är dels att man själv tycker det är roligt, och dels att träningen passar dig mentalt. Vissa älskar gruppträning, tycker om den sociala delen, tycker att det sporrar att ha gruppen bredvid sig och ha en ledare framför som peppar. Andra tycker att det är skönt att vara på gymmet, ensam, men med andra människor runtomkring sig. Men om man som jag - känslig, lättstressad och ensamvarg - deltar i den typens träning kanske det bara leder till att man blir ännu mer stressad än innan. När man egentligen behöver träning som stärker, lugnar och balanserar. 
 
Därför har jag alltid tyckt om att gå på promenader i skogen eller vid vattnet. Jag blir lugn av det, jag mår bra av det.
En annan sak som jag länge har velat testa är yoga. Jag var ensam hemma, satte mig framför datorn och letade upp en mysig instruktionsvideo. Låg där ensam på golvet och kände att det här passar mig, det här lugnar istället för att stressa ännu mer. Kroppen knakar på tusen ställen och värker i flera dagar efter ett pass. Fast jag mest har legat där ensam på golvet och tänkt på min andning. Det passar mig. 
 
 
 
 
Vilken typ av träning tycker du att passar dig mentalt?

Säger du inte nej till mobbning skulle du lika bra kunna vara mobbaren

En kille i skolan som får höra elaka ord av en annan på klassen. En kvinna på arbetsplatsen som blir förminskad och nertryckt av en kollega. En utlänsk kille på stan som får glåpord skrikna efter sig. En tjej på krogen som några killar kallar hora. Vi alla har antagligen sett - eller själva upplevt - en liknande situation. Mobbning finns överallt, både bland barn och vuxna, bland kvinnor och män. 
 
Mobbaren mår inte bra sägs det, det är därför han känner att han måste trycka ner någon annan. Ofta tror jag att det kan vara sant. Hen är kanske osäker på sin plats i samhället, har svårt i skolan eller har/har haft det jobbigt under uppväxten. Och offret har oftast inte gjort något speciellt för att bli drabbad. Hen kanske är lite överviktig, har glasögon, har speciella kläder, pratar konstig, har en annorlunda hobby - eller vad som helst. Vill man börja mobba någon går det alltid att hitta något att haka upp sig på. 
 
Men det är inte mobbaren eller mobboffret jag vill fokusera på här - jag vill fokusera på alla andra runtomkring. Alla andra som varken blir mobbade eller mobbar. Alla andra som ser mobbning i sin omgivning, men antingen inte låtsas se det eller inte vill lägga sig i. Det är ganska många människor. 
 
Det jag vill be de här människorna att göra är: Säg ifrån! Visa att du inte tycker att mobbning är okej! Bry dig! Ofta upplever den mobbade att det är den mot världen, även om det egentligen bara är en eller ett par som mobbar. De som inte låtsas se, de som inte visar att de är på offrets sida, skulle lika bra kunna vara en del av mobbarna. Man behöver ofta inte ens göra så mycket, det kan räcka att säga till den utsatta att man såg vad som hände och att man inte tycker att det var okej. Att säga till mobbaren när hen säger eller göra något att det inte är okej, att det är fel och att det inte är det minsta roligt kan till och med rädda liv. Står man upp för den utsatta kan man till och me få mobbningen att sluta - speciellt om majoriteten ställer sig på den mobbades sida. Ibland kanske man inte vågar säga ifrån, man kanske är rädd att själv bli utsatt. Men därför vill jag uppmana så många som möjligt att säga ifrån, då har mobbaren ingen makt kvar längre. Och det spelar ingen roll om det är i skolan, på jobbet eller på krogen.
 
Det här är något som jag vill bli bättre på i år - att våga säga ifrån om jag tycker att någon behandlar någon annan fel. Och förhoppningsvis hjälper alla ni andra också till, för tillsammans kan vi göra stor skillnad! 
 
Säg nej till mobbning:
 
 
Nikon D3100 och Nikkor 55-300mm, fotad med stativ och fjärrutlösare.

RSS 2.0